Aftonbladet – 29 januari 1873, sida 3

BR RV gudsfruktan återföra sin vilsefarande unge make eller gamle fader; och med en sådan religiös uppfostran, buru skall en ung qvinna också kunna hafva något inflytande?Vidare är den utomordentligt trånga krets, hvari qvinnans moraliska uppfostran rör sig, mestadels handlande om negativer, högst motbjudände för en storsinnad och högtänkt man. Sådana män klaga öfver, att om en make, en broder eller fader af sin pligt kallas att trotsa verldens omdöme, står qvinnans inflytande, med ytterst få undantag, på det passandes sida och emot samvetet; att, medan hon är i stånd till den öfverdrifnaste sjelfuppoffring för personer eller saker, som äro henne kära, kan hon sällan eller ealdrig höja sig till fullkomlig oegennytta eller säga: fyll din pligt, hurudan följden än må blifva. Men äfven detta beror på bristerna i hen-j. nes uppfostran. Vi lära henne ju att från tidigaste barndomen anse männens bifall eller misshag som den egentliga måttstocken Iför hennes handlingssätt, och sedan stå vi der och undra öfver att hon ej har mod att trotsa ett aggregat af både mäns och qvinnors ogillande, och detta för en blott abstrakt grundsats, medan vi onödigtvis utveckla hennes naturliga böjelse att blott se på konkreta detaljer. Emellertid är det visst och sannt att mången ädel mans ädla gerning har blifvit honom tung och kanske omöjlig genom någon qvinnas ömkliga vördnad för verldens omdöme eller hennes brist på det ideal, som kan förädla karakteren och gifva lifvet ett evigt mål. Ytterligare en skriande brist hos qvinnan är den hos henne mycket vanliga bristen på opartisk rättvisa. Thackeray anmärker någorstädes, icke blott att qvinnor aldrig äro rättvisa, utan ock att det vore evinnerlig synd och skada, om något så hårdt, kantigt och oförsonligt kunde inplantas hos dem. Det är dock svårt att inse huruledes en qvinna skulle kunna blifva mindre älskvärd genom att dela en af det Högsta Väsendets attributer; deremot är det mycket lätt att se de grymma sår qvinnor gifva både männen och andra qvinnor, just emedan de ej derifrån afhållas genom någon känsla af rättvisa. Männen äro icke så medlidsamma och ömhjertade som qvinnorna, men de mörda sällan hvarandra med de små dolkar af personlig bitterhet, som qvinnorna så gerna bruka, och framför allt är det dem vedervärdigt att slå en fallen fiende, då deremot endast alltför många qvinnor, dessvärre, just anse som ett lägligt tillfälle att få ytterligare förödmjuka en motståndare, då han ej förmår försvara sig. Denna brist på ädelmod, etiskt fullkomligt skiljd från brist på medlidande, härrör lika mycket af svaghet som orättvisa, och kan ej afhjelpas annat än genom ett undervisningssätt. som gör kraft och rättvisa till en del af qvinnans normala religiösa uppfostran. Vidare är det vanliga resultatet af det falska system vi följt en mindre grad af sanningskärlek hos qvinnan än hos mannen, Det är icke så mycket öfverlagd och medveten lögnaktighet — ehuru äfven i detta afseende en skicklig qvinlig bedragare vida öfvergår mannen — som icke mera små skrymterier, ständig brist på noggrannhet i uppgifter och en märkbar böjelse att öfverdrifva allting, De båda senare felen äro vanliga hos de flesta barn, ett faktum, som genast visar på ofullkomlig nppfostran, medan det förra af dessa fel är resultatet af den fysiska svaghet och sociala underlägsenhet, som i så många århundranden gifvit mannen rätt att förtrampa qvinnan. Det kan betraktas som ett axiom, att ehuru den frie mannen icke alltid talar sanning, slafven deremot alltid talar osanning. Våra samhällslagar, ehuru nu mycket förbättrade, hafva hittills varit byggda på blott två teorier: att äktenskapet är qvinnans normala och högsta kallelse, och att äktenskapets normala och högsta uppgift är att hustrun skall behaga sin man. Det är omöjligt att förneka det mycken sanning ligger i dessa alldagliga uttryck, men lika omöjligt är det också att blunda för det faktum att beständig lydnad för en yttre makt är oförenlig med fullkomlig sanningskärlek, då frestelsen att säga, icke hvad som är största sanning, utan hvad som är mest behagligt för den befallande parten, är nästan alldeles oöfvervinnelig, emedan den är beständigt närvarande. Den brist på sanning, som är moralisk och kommer af feghet, måste också behandlas moraliskt och afhjelpas genom borttagande af de orättvisor, som existera. Framför allt måste den gifta qvinnan tillförsäkras bättre beskydd mot dälig behandling af mannen säväl till sin person som till sin egendom, så att hos qvinnan kunna inplantas både frihetens dygder och kärleken till friheten sjelf. Det är besynnerligt att männen i alla tider velat, och ännu vilja, att deras söners mödrar och uppfostrarinnor skola hafva ett slafviskt sinnelag och betraktas lika otillräkneliga som slafvar, medan de sjelfva och deras söner skola få dyrka friheten under alla möjliga former och i alla möjliga hänseenden! Ännu en annan sak, hvari qvinnan ofta stöter mannens känsliga nerver, är hennes brist på frikostighet — nemligen der det gäller penningar och affärer. Låtom oss dock vara rättvisa. I de flesta hushäll är arbetets fördelning ytterst enkel: mannen anskaffar hvadsom behöfves till familjens uppehälle, och hustrun har till sitt äliggande att klokt använda hans inkomster. Hon skall ställa så till att debet och kredit gå ibop, och dertill, om möjligt, spara något till nödens stund eller till behöflig hvila och förströelse. Misslyckak hon i detta verk: ligen mycket svåra arbete, faller allt klander derför endast på hennes skuldror. Derför beskylles hon lätt för snälhet, då hon I blott utöfvar en alldeles nödvändig hus bållsaktighet och försöker undvika skuldsättning. Sädant förtjenar icke klander, lutan aktning och beundran. Men det finnes ett annat fel i detta hänseende, alltför lallmänt hos fruntimmer: det nemligen att I söka erhålla en sak, utan att betala ett rimligt pris derför. Säger man t. ex, det eller det är alltför dyrbart för mina tillgångar och jag måste undvara det, är detta blott ett ärligt och aktningsvärdt ord, ehuruväl äfven denna sats kan drifvas för långt och urarta; men den, som föresätter sig att hafva en sak på bekostnad af andras rätt 0 AA Pr KR It kt KS KA KN kt mr kt KR TAR t ; RR MZ? I NA a — nr ta rn om end ft fn Jag TJ get Et DE JE Ht J KJ JE rt JR VV CD OR DO Ra JR BD AT rr Jr rt UR gt 2 te må vr oh ft ha bbk oo Br FE RA AA AA