Aftonbladet – 29 januari 1873, sida 3

overksamma lif, som föres af en del qvinnor, och som gör, att de ej förstå hvarken Jarbetets eller tidens värde. Men okunnigheten ursäktar blott en del af detta fel, Ihvars egentliga grund dock är moralisk och måste hänföras till qvinnans outvecklade Trättsbegrepp, hvarom vi redan talat. Och Isåsom följd härat återfaller klandret med rätta på religionslärarne, som, ehuru de teoIretiskt antaga, att rättvisan är en af karIdinaldygderna, dock ej göra sig minsta besvär att inplanta den hos qvinnan. ) Fåfängt söker man i predikningar, religiösa undervisningseller läseböcker nåJgonting som berör de ofvan omhandlade bristerna i qvinnans uppfostran. Utfall mot grann klädsel och fåfänga öfverflöda visserligen i gamla och nya predikningar, som äro och förblifva overksamma, emedan de riktas, dels emot en naturlig instinkt, som borde ledas och icke fördömas, och dels emot just den önskan att behaga männen, som de vördiga fäderna, ur en annan synpunkt, högeligen rekommendera. Men af ett tydligt och ibärdigt bemödande att odla qvinnornas förmåga af andlig verksamhet, att höja dem till uppfattning af det gudalika ideal, om hvilket vi talat, attlära deras samvete hvad sund uppriktighet och bestämdhet är — icke upplära dem i sjuklig noggrannhet eller hysterisk sentimentalitet, som nu är så vanligt — af allt detta finner man föga spår i nyare religionsundervisning, af hvilken skola som helst. Och derför ha den allmänna utbredningen och yppiga växten, om också ej första fröet till dessa stora karakters fel, för sin tillvaro att tacka religionslärarnes försumlighet eller förvända åsigter. Det finnes intet skäl, hvarken i kristendomens natur eller i qvinnans själsförmögenheter eller vårt slägtes historia, hvarföre detta sakernas tillstånd skulle få fortfara, Det är sannt att vi redan i början mötas af tvenne allvarsamma hinder. Qvinnan är, hvad fysiska krafter beträffar, betydligt svagare än mannen, och hennes krafter anlitas dessutom starkt af att föda och uppföda barnen. Den förra omständigheten hindrar henne från många slags arbeten; den senare tvingar henne att stanna inom hus, och båda delarne hafva oäterkalleligt qvalificerat qvinnans anlag och förmåga. Om i andligt afseende också finnes en könsskillnad, är något, som vi ej kunna afgöra, då aldrig något tillfälle till bedömande deraf gifvits oss. Men det praktiska resultatet, antingen det nu beror på medfödd olikhet, urminnes seder eller päldet naturliga urvalet, är att en bestämd skilnad förefinnes i den andliga uppfattningen hos gossar och flickor, uppfostrade på alldeles samma sätt. Deraf följer ej att de senare blifva de förra underlägsna, mea olika hvarandra blifva de bestämdt, och den bildade qvinnan skiljer sig från den bildade mannen vanligtvis i följande: Hennes uppfattning är oftast snabbare. Hon har — detta kan gälla som regel — hastigare och säkrare insigt i andras karakter. Hon är lifligare än mannen, mindre bunden af fördomar (när det icke gällsr hvad folket säger) och bättre i stånd att hastigt utdraga kärnan ur ett nytt ämne. Hon uppnår genom ett slags ingifvelse slutsatser, dit mannen kommer först genom en långsammare, ehuru fullstärdigare och säkrare tankegång, liksom diligensen kommer med tidningar till en stad långt efter sedan deras mest intressanta nyheter blifvit ditförda af telegrafens trådar. Hennes håg ligger helt och hållet åt det praktiska, individuella, detaljerna. Högst sällan egnar hon sig åt något abstrakt, och genom att sålunda bringa allt till den konkreta tillämpningens pröfvosten är hon den yppersta hämsko på den irrande och onyttiga spekulationsandan iverlden. Utom allt detta se vi hennes sjelfförsakelse, hennes naturliga enkelhet, der hon ej blifvit konstladt bortskämd, hennes förmåga af hänförelse och hennes ofta ovanliga stadga i fråga om mål för hennes verksamhet lysa i så underbar skönhet och öfverflöd, att man nästan kan råka i raseri öfver den druckna dårskap och vidskepelse, som vill förkrossa denna underbart skiftande varelse till en blott massa af ljum tillgifvenhet eller hysterisk sentimentalitet, allt efter som huslighet eller bigotteri ha öfverhanden vid hennes bildning och lära henne föra, sym miss Tackeray säger på sitt kraftfulla språk, en tillvaro, outsägligt tråkig, hvardaglig, aktningsvärd, qvaf, beröfvad all skönhet och utan all nytta. (Forts.)