Aftonbladet – 29 januari 1873, sida 3

MÅTTE TARM I nr art EA RT AA alldeles oskadadt. Det är ej det ringaste läc! en gång. I söndags på middagen uppkommo lotsarne med skonerten till Dalarö, vid hvars tullbrygga den nu ligger förtöjd. Den törflutna veckan började inrymma allt för stor plats åtriksdagen. Trontal, rikssalsskådespel, kammaresessioner, utskottasbearbetningar och utskottstal och ännu mycket annat af samma slag uppfyllde tidningarne, liksom menskligheten icke skulle hafva annat att tänka på. Det har dock visat sig, att menskligheten kan hafva sin uppmärksamhet fästad äfven på annat håll, och vi anhålla, att åtminstone i denna afdelning af bladet få sysselsätta oss och publiken med hvad som icke rör riksdagen, denne orostiftare, som ställer till så mycket krångel och hotar att göra sig till envåldsherrskare öfver alla våra tankar, ord och känslor. Det nya turkiska sändebudet har ej kunnat undgå att väcka uppmärksamhet. Vi stockholmare ha visserligen sett mycket i våra dagar, i synnerhet under det sist förflutna årtiondet, under hvilket en hel mängd anmärkningsvärda föremål infunnit sig i vår hufvudstad, och vi äro beredda på att få se ännu mer, så snart Europa och Amerika hunnit få veta att vi äro ett muntert folk, såsom det heter i gamla Preciosa, att vi hafva en förträfflig opera, en icke så alldeles förkastlig ballett, en ganska god dramatisk scen, ett stort antal orkestrar, som spela alldeles kostnadsfritt för oss, blott vi sjelfva betala vår konsumtion, att vår Djurgård är naturskön äfven vintertiden, så snart Hasselbacken öppnat sina salonger, att vårt sällskapslif är otvunget, hjertligt, gästfritt, öfverflödande af glada anleten och sköna anleten och intelligenta anleten, att våra qvinnor äro de mest intagande på denna jordbalfvan, att, med ett ord, man här kan njuta lifvet — vi stockholmare hafva visserligen sett mycket i våra dagar, säga vi, men på turkiska sändebud har det just icke varit öfverflöd här på senare tider, och när derför ett sådant infinner sig, går Stockholm naturligtvis ut för att skåda. Då fyllas Gustaf Adolfs torg, Norrbro och kungliga slottets omgifningar af en intresserad menniskomängd. Då höjer man sig på tå, i fall man icke har en ansenlig längd, kikar öfver grannens axel, spejar och frågar för att få veta när paschan ändtligen skall komma. Så gjorde man härom dagen, då hans excellens Rustem Bey for på uppvaktning till konurgen. Hvem är turken? Har ni sett paschan? Hur ser han ut? Har han turban och kroksabel? Är han lika korpulent som den egyptiske prinsen, hvilken visade sig här på förra ärtiondet? Huru många hästsvansar har han ? Och menniskomängden blef allt talrikare, mer sammanträngd, mer intresserad. Det var ett skådespel att se dem, som väntade på skådespelet. I Grenna fann man detta kanske nyfiket och småstadsaktigt, men Stockholm behöfver icke bry sig om hvad man fioner i Grenna, och derför kan man med full frihet trängas på Gustaf Adolfs torg. När den kinesiska ambassaden var här för få år sedan, var samma torg dag ut och dag in upptaget af en skådelysten hop, som oaflåtligt hade sina blickar fästa på hötel Rydberg, i hvars fönster de kinesiska herrarne från sin ståndpunkt betraktade barbarernas hop. Skulle det verkligen vara sant, att vi äro ett nyfiket slägte, att vi! älska det som glittrar, att vi skulle sörja oss förderfvade, i fall ingen kunglig kröning kom till ständ? Vi behöfva icke svara på närgångna frågor, äfven om vi sjeliva framställt dem. Låtoss hellre tala om Rustem Bey, som bori hötel Rydberg, men icke får göra sin uppvaktning los den kungliga familjen i dennas bostad strax bredvid hotellet, utan måste infinna sig i statsvåningen på kungliga slottet, hvilket naturligtvis skall göra ett mycket storartadt intryck på österländingen. En öfverceremonimästare och sex hästar afhemtade den turkiske excellensen och förde honom, med tillhjelp af kunglig förridare, som skulle visa vägen till slottet, samt kungliga spannridare, hvilkas uppgift det är att vara till tjenst åt den högt uppsatte, som har tömmarne i sina händer, ända upp till konungaborgen, Den turkiske excellensen var således pascha af sex hästsvansar den dagen, spann: och förridare oberäknade. Dagen derpå for han omkring på visit till icke kungliga personer och då var han helt enkelt pascha af blott två hästsvansar. Man skulle kanske tro att ett österländskt sändebud måste omgifva sig med stor ståt, att han kastar sig helt vårdslöst, insvept i af guld och silke skinande och af hundratals diamanter klart strålande kläder, i en gyllene statsvagn, som han na tarligtvis förer med sig på sina resor, att svarta slafvar i dyrbara drägter stå på vagnens fotsteg, att andra svarta slafvar hänga bakpå och ännu andra springa omkring det praktfulla fordonet. Men huru far Rustem Bey, när han är ute på visiter, till och med då visiterna gälla hans kolleger, de andra utländska excellenserna? I en hyrvagn med cn om icke alldeles hvit, dock långt ifrån svart hyrlakej bredvid den simple kusken, och inuti vagnen sitter paschan sjelf helt anspråkslös i en vanlig klädespaletå, utan guld, utan diamanter, utan österländsk prakt. Det enda som ntmärker honom framför hyrlakejen på kuskbocken är en något kroki gare näsa samt en röd fez, den vanliga rökmössan, på hufvudet. Inga slafvari granna drägter, inga schabrak, bara tarflighet fram och bak. Så for åtminstone hans excellens till nordamerikanska ministern, hvilken har sin re publikanskt enkla bostad vid Stora Humlegårdsgatan. Vi fingo händelsevis sigte på honom, under det vi gingo oeh betraktade den nya biblioteksbyggnaden. Amerikanska sändebudet var ej hemma, utan hade farit till Skåne, sade man, för att fira någon familjefest i sin vän Mattssons hus... Mattssons! Kan man tänka sig något simplare? En minister reser ända ned till Skåne för att gästa hos en Mattsson! De der republikanerne äro verkligen nästan otillätst enkla i sina vanor och i valet af umgängesvänner. Man 8 han dat nardamarikanslka gändahu.