Aftonbladet – 28 januari 1873, sida 3

i verlden, och att denne skulle komma att tillhöra mig. Med dessa ord vände hon sig om, och Triplet blef förfärad öfver förändringen i hennes ansigte. Hon var blek och de svarta ögonbrynen sänkte sig botande. Hon gick fram och tillbaka, likt en tigrinna i sin bur. och Triplet vågade ej tilltala henne. Ej heller tycktes hon vara medveten af hans närvaro. Hon var som han ej funnits till för henne. Huru litet vi känna de menniskor, i hvilkas sällskap vi äta och dricka, gå i kyrkan och på teatern!... Triplet hade trott denna qvinua vara glädjen sjelf, en lekande, leende nymf, det glada skrattets dotter, löjets brud. Men nu behöfdes det blott en enda blick för attse att hennes hjerta var en vulkan, hennes bröst sjudande lava. Hon gick som en vildinna, hon sträckte sina händer mot himlen i utbrott af förtviflan, som skrämde den beskedlige mannen framför henne. och med darrande läppar och brinnande blick, utbröt hon till sist i ström af bittra ord: :Men hvem är Margaret Woffington, ropade hon, att hon skulle våga hoppas på redlig kärlek eller finna sig förolämpad af stulen hyllning? Och hvad hafva vi att göra med hemmet, hbjertat, fawiljelifvet? Hafva vi ej teatern, dess oäkta juveler, dess låtsade känslor och det högljudda bifallet af narrar och sprättar. MHjertan under allt detta. glitter och smink? Dårskaper! Den kärlek som kan följa själen in i himmelen — sådan kärlek för oss? Därskaper! Dessa män klappa bänderna åt oss, smickra oss, svärja os8 trohet, leka med oss; och så vilja vi också att de skola hysa aktning för oss — bah!s Min dyra välgörarinna, sade Triplet, dessa män äro ej värdiga er.