Aftonbladet – 28 januari 1873, sida 2

tt grundlagsbrott och I stället för honom : jelf en pligt att bestämma dag och cereonier för en kröning i Throndhjems dom-: yrka, kunna vi ej inse att en kröning äf-! en i Sverige deraf behöfde blifva nägoni ödvändig följd. Sveriges likställighet inom nionen står på en fastare grund, än att en skulle gifvas till spillo genom en urktlåten kröning härstädes. Mången torde dock anse att, när. förslaet en gång är väckt, kan det ej förfalla itan att medföra en viss dekonfityr för deas majestäter. I tillvaron af en sådan opion ligger just det tydligaste beviset på grannlagenheten i att försätta både rikslag och konung i en så besvärad ställning. Ven deraf, att en sådan uppfattning hosen tor mängd personer gör sig gällande, föler för ingen del att den är riktig. Rikslagens värdighet kräfver obestridligt att len noga öfverväger hvad den i denna sak tar att åtgöra, och skulle den finna, att detta vore lika med noll och att initiativet häri bör öfverlåtas åt konungen sjelf, så är det utan tvifvel både riktigast och lojalast att till honom lemna det, såsom norska grundlagen ganska visligen gör. Skulle han möjligen icke vilja begagna sitt initiativ, liksom Oscar I underlät det i Norge, så kan ej gerna någon annan våda deraf uppstå, än att han okrönt regerar sitt land hädanefter såsom tillförene. Svenske konungens och svenska folkets inbördes förpligtelser böra nemligen i våra dagar vara tillräckligt insedda utan att kännedomen af desamma behöfver såsom sin grund någon kroning og salvning. Saknas denna kännedom återigen, lemnar historien både ifrån äldre och nyaste tider talande exempel på sprödheten af det band, som densamma förmår att knyta emellan kenung och folk. Enär vi derför till konungens eget afgörande önska hänskjuta frågan, huruvida kröning skall komma i fråga eller ej, faller det af sig sjelf att vianse det temligenlikgiltigtom densker eller icke, Att kostnaderna för en sådan vid föregående tillfällen varit väl höga i förhållande till det dermed åsyftade och vunna gagnet, liksom äfven att de hittills brukliga ceremonierna stått i en skärande motsats till våra vanliga seder och vår upp: fattning i allmänhet och derigenom verkat mindre imponerande, än afsedt varit, torde väl kunna sägas, utan fruktan att stöta också de mest devouerade för hufvudet. Om derför en kröning anses böra ske, skulle möjligen en afprutning i medeltids ståten och ceremonierna snarare tjena att öka än at förminska intrycket af den betydelse, mar vill tillägga den samma. Om sjelfva denna betydelse skulle och mycket kunna sägas. För oss — det måste vi medgifva — finnes den ej mera till, då den kan sättas i fråga eller underkastas diskussion. Den naiva uppfattning, i hvil ken ceremonien ursprungligen hade sin grund är då borta, och under sådana förhällander må äfven formen gerna falla. Sålänge me Guds nåde ej voro blott toma ord i konun gatiteln, utan angåfvo den i folkuppfattnin gen befintliga grunden för konungens makt så länge var det riktigt att sinnebilden a denna makt meddelades honom af en Herren tjenare. Nu mera är det icke så: konunga maktens grund är folkets förtroende, och d kan konungen lika gerna sjelf sätta krona på sitt änne, som läta henne af en bisko ditsättas. Men vare sig det ena eller ar dra sättet begagnas, må konungen veta at han ej erHKållit henne hvarken genom e kallelse af sig sjelf eller på något omede bart sätt ifrån Gud, utan på kallelse a svenska folket, i kraft af den grundlag de samma gifvit sig i successionsordningen ; den 26 September 1810,