Aftonbladet – 28 januari 1873, sida 2

TOCKHOLM den 28 Januari. Frågån om konungens och hans höga geäls kröning kort något tidigt och ovändt uppå. BSjelfva riksdagen tyckes hafva lifvit öfverraskad af hennes väckande, och, som det i går i Andra kammaren visade ig, var dennsa öfverraskning hos många af n mindre behaglig art, hvilken känsla — erom äro vi öfvertygade — delas af de llra flesta sansadt och fördomsfritt tän ande i värt land. Särskildt bidrogo till ramkallande af ett oangenämt intryck det råda och oförberedda sätt, hvarpå frågan pptogs, och den ovanliga form, enligt hvilken lan sökte få henne behandlad eller, rättare agdt, undandraga henne all behandling. Då etta, till följd af vaksamheten och månheen om grundlagens helgd hos åtskillige nedlemmar af Andra kammaren, icke lycsades, utan frågan genom remiss till tillälligt utskott ännu är öppen, torde det cke vara ur vägen att äfven vi ur vår synpunkt söka att framställa henne i sitt rätta jus. Lemnånde å sido de fullt berättigade annärkningar, som under gårdagens diskussion gjordes mot talmanskonferensens befosenhet att taga något initiativ öch det mo valiska tryck, som ett på detta sätt framsommet förslag måste utöfva, vilja vi der mot påpeka det grundlagsvidriga i den berandling af frågan, som nämnda myndighet föreslagit, och som, då det ej gerna kanl: antagas vara en blunder, lätteligen får utseende at en fint, företagen i akt och mening att förekomma all verklig utredning af frågan. Talmanskorferensen föreslog att ät kanslideputerade uppdraga att afgifva yttrande i frågan. Men då enligt 80 3 R. O. riksdagens kansli endast har att besörja uppsättandet och expedierandet af andra (än af ständigt eller särskildt utskott expedierade) för begge kamrarne gemensamma skrifvelser äfvensom riksdagsbeslutet, är klart, att ett kanslideputerades yttrande aldrig skulle kunna betyda något annat än afgifvande af förslag till skrifvelse och att en remiss till dem säledes i sjelfva verket skulle innebära ett beslut om aflåtandet at en skrifvelse i ämnet till K. M:t. Enligt 56 2 i samma grundlag får dock kammare ej, utan att utskott deröfver afgifvit yttrande, fatta beslut i någon fråga, som ej rör kammaren enskildt, och här förelåg således ett af talmanskonferensens auktoritet understödt förslag att kringgå grundlagen, desto vådligare som förslaget gälde en sak, der det var lätt att med grannlagenheten såsom svepskäl öfver ifrarne för iakttagandet af den grundlagsenliga formen — här liktydig med frågans utredning — kasta ett sken af bristande lojaut. Ett par talare förklarade det ock för mest grannlaga att följa Första kammarens exempel och utan nägon diskussion hänskjuta frågan till kanslideputerade, hvarigenom, utan föregången utredning, ett beslut skulle ansetts fattadt, som i sjelfva verket aldrig blifvit fattadt. En annan fråga kan deremot. blifva om det är med grannlagenheten förenligt att inom riksdagen väcka ett förslag, som grannlagenheten skulle förbjuda att diskutera och i vederbörlig ordning behandla. Vi tro det icke. Ingen fullmyndig man vill fatta ett beslut af ringaste vigt utan mogen öfverläggning, och ingen har rätt af honom fordra att han skall göra det. Än mindre då ett helt folks representation. Och mer än bedröfligt är om inom sjelfva riksdagen underdånigheten för den ena statsmakten kan vara så stor, att grannlagenheten och aktningen för den andra förbises. Dock kunna vi ej ens medgifva att detta obetänkta förslag iakttegit skyldig grannlagenhet mot de höga personer, hvilka det angår. I vår tid, det borgerliga konunga dömets — om vi så få uttrycka oss — då kungligheten har ett starkare fäste i folkets förtroende än i några imposanta emblemer, hafva de fleste suveräner undandragit sig kröningsceremonien. Ej ens alla ryssars sjelfherskare har ansett sin makt behöfva något stöd af densamma, Det låter derför lätt tänka sig att en upplyst monark äfven i vårt land skulle vilja följa ett sådant exempel, och i dylikt fall vore det å riksdagens sida ett väl stort fjesk att genom en underdånig skrifvelse söka förmå honom åtaga sig hufvudrollen i. ett skådespel, hvars effekt i våra dagar torde vara, minst sagdt, tvifvelaktig. Och skulle äfven konungen, såsom ett slags servus servorum, anse sig skyldig att i detta-fall tillmötesgå representationens önskan, kunna vi ej se något skäl, hvarför hans gemål, som ej innehar en sådan ställning, skulle behöfva underkasta sig densamma. Det enda skäl af något slags vigt, som talmanskonferensen för sitt förslag anfört, är norska grundlovens stadgande i 10 3 rörande konungens kroning og salvning. I likhet med en talare i går inom Andra kammaren kunna vi ej häri se något absolut bud att kröning skall ske, men väl föreskrifter om huru den bör ske, I alla händelser torde väl 3; ät denna inorska grundlagen krana tillmätas en större bindande kraft för Sveriges än för Norges konung. Men nu har det märkliga faktum egt rum attaf de fyra konungar före den nu regerande, som de båda länderna haft gemensamma, har en, konung Oscar I, aldrig blifvit krönt i Norge. Hvilka orsakerna härtill än voro, säkert är att konung Oscar I ej mot sina undersåter i Norge på ett mindre landsfaderligt sätt än i Sverige, der han var krönt, sökte förverkliga rätt och sanning, likasom att norrmännen ej mindre troget än svenskarne mot honom uppfyllde sina undersåtliga pligter. Skulle dock den nuvarande konungens samvetsgranna uppfattning af norska grundlagens bud i hans höge faders pedal o3lmMm. ———— TN a cm ad fot ft