Aftonbladet – 25 januari 1873, sida 3

böra vi dock förgäta den stora förbindelse. i hvilken vetenskapen står till professor Nilsson derför att han bragt under liflig dis kussion flere frågor, som på fornforskningens nuvarande ståndpunkt måste anses vara af den största vigt. En åsigt framstäld af den ä!dste bland alla nu lefvande fornforskare i Skandinavien — den förhistoriska arkeologiens hemland — en sådan åsigt kan nemligen icke blifva utan inflytande, så länge vördnaden för ålderdomen är oskiljaktig från kärleken till forntiden. Och de ansprök,som professor Nilsson med skäl kan ega på ett yngre slägtes uppmärksamhet, äro i sanning icke obetydliga. Med detta är 1872 slutar jag 60:de året af min skriftställarebana, yttrade han nyligen i ett bref till mig. Det är visserligen sannt, att dessa 60 år icke varit uteslutande egnade åt arkeologien, ty det var först sedan professor Nilsson gjort sig ett namn inom naturforskningen som han hängaf sig åt studiet af menniskoslägtets utvecklingshistoria. Men just denna omständighet har varit af stor betydelse både för honom sjelf och för fornkunskapen. Ty under det att denna ännu för 40 år sedan knapt kunde sägas hafva ett vetenskapligt system, medförde Nilsson från naturforskningen till arkeologien den strängt vetenskapliga, komparativa metod som redan hade beredt naturforskarne så stora triumfer. Professor Nilssons första arkeologiska arhete var hans Utkast till jagtens och fiskets historia på Skandinavien, införd iinledningen till en år 1834 utgifven ny upplaga af hans Fogelfauna. Under åren 1838—1843 utkom första upplagan af Den skandinaviska Nordens Urinvänare. Andra upplagan of Bronsåldern utkom 1862—64, och följdes är 1866 ef en ny upplaga af Stenäldern. Avbetet, som blifvit öfversatt både på tyska, franska och engelska, har ådragit sig stor uppmärksamhet äfven utom Norden. Nilsson och hans stora samtida, Berzelius, Fries, Retzius m. fl., hafva genom sina vetenskapliga arbeten gjort den svenska forskningen känd och aktad vida utöfver Skandinaviens gränsor. O. M:s.