Aftonbladet – 25 januari 1873, sida 3

ver Skandinaviens gränsor. O. M:s. Dansk afhandling om Gluntarne. Iden af danske diktaren och följetonisten Peder Hansen särdeles förtjenstfullt redigerade veckoskriften Ner og Fjern förekommer i numret för den 19 Januari början till en afhandling Glunrtarne i Lokalbelysning, författad af dr Galschiött, som under sistlidne hösttermin vistades i Upsala såsom TegnerOehleuschlegersk stipendiat, för att studera svensk litteratur. Uppsatsen går ut på att förklara åtskilliga egendomliga upsaliensiska förhållanden, dels sådana som ännu ega bestånd, dels sådana som förefunnos för omkring 30 år sedan och hvilka äro nödiga att känna, för att rätt förstå Wennerbergs Gluntar. Ur ingressen till denna uppsats meddela vi följande: Hvem i all verden, det vill nu säga deu skandinaviska delen deraf, känner icke Gluntarne? Man kan säkerligen utan betänkande påstå, att intet musikaliskt-poetiskt arbete med undantag af några Bellmans-sånger har vunvit en sådan spridning i norden och förmått bibehålla sig i publikens ynnest så som just detta. Den, som icke sjelt har gifvit magisterns eller gluntens parti solo, har dock säkerligen efter något muntert samqväm stämt .n med i kören: Nu tror jag det kan vara tid att tänka på refrängen eller en månljus romantisk natt gnolat för sig sjelf: Herre min Gud, hvad den månen lys:r, om han också icke har kunnat mer än just deona stump af ord och musik. Ja, Gluntarne äro i sitt slag ett litet mästerverk, som säkert förtjenar all den ynnest, det har vunnit; ty lika mycket som Bellman i sina epistlar och sånger har förstått att gifva oss en egendomlig musikaliskt-poetisk tafla af folklifvet i Stockholm på slutet af sistförflutna århundrade, har Wennerberg i Gluntarne gifvit oss en dylik af studentlif vet i Upsala för trettio är sedan. — Man kan, och naturligtvis med rätta, säga, att utan Bellmans sånger hade Wennerberg icke skrifvit Gluntarne, men man får derför icke nedsätta värdet af dessa i förhållande till de förre; Wennerberg kan i detta arbete sägas höra till Bellmans skola, men betrakta honom sjelf som blott och bart on efterhärmare kan endast den, som känner lika litet till dem båda. Den böjd, hvarpå han står, märker man bäst, när man jemför honom med den skara af Bellmanider, som Sverige eger; ingen af dem alla har på längt när kunnat lösa sin uppgift så som han. De ha oftast till Bellmansmelodier gifvit några mer eller mindre sammanhängande scener ur lifvet i en eller annan samhällskrets; men han har under en form, duettformen, som icke är bellmaniansk, till en original och alldeles ypperlig musik gifvit oss bilden af ett lif, som Bellman aldrig har skildrat, och på ett sätt, att af denna samling af duetter, såsom den kallas, har blifvit ett helt litet drama med utveckling och afslutning så väl hvad karaktererna som hvad handlingen beträffar, Förutom detta rent konstnärliga värde, hvilket här blott kan antydas, ha Gluntarne ett annat. som man redan nu kan varsna, och som skall visa sig tydligare och tydligare, ju äldre de bli, nemligen ett kulturhistoriskt. Taflor af en bestämd tids, ott enstaka, för osg främmande samföndå lit väcka alltid vårt intresse, i högre grad ju pälitligare de äro, och arbeten i poesi och konst, som skildra samtidens lif och lefverne, bibehålla derföre gerna sitt värde, långt efter sedan värt rent konstnärliga intresse för dom har svalnat at. all sin litenhet i åfseende på omfång äro Gluntarne ett sådaut arbete, och till och med om det derför i annat hänseende skulle bli föråldradt, skall det sannolikt i detta bibehålla sin plats och betydelse, Sannolikt — ty det kunde låta tänka sig, att det fill följd af siva många häntydningar på samtida och lokala förhällanden blefve obegripligt och derför icke njutbart. Ett skaldeverk kan väl i allmänhet taga med såsom en uppgift att framställa en tidsoch samhällstafla genom att skildra de egendomljga typiska tigurerna och deras omgifningar, med det kan icke såsem en allmän kulturhistorisk skildring gå i detaljer och gifva förklaringar öfver förhållanden,som aldrig för samtiden, men alltid för eftertiden behöfva örklaras. Oå också hvad Gluntarne angår. nuvarande (psalagenerationen har sä kerligen särdeles godt besked om fädrens lif och lefverne och känner nästan alla de klassiska ställena från den tiden, men på en eller annan fråga kan man redan nu få det vänliga gvåret: ja, det vete fån! Och man kan väl vara temligen säker på, ait detta evar ekall förskömma oftare och oftare, ju längre tiden framskrider. Hvad i detta afseende gäller gjelfva Upsala, gälier naturligtvis i ännu högre grad alla andra orter utanför Upsala; obekantskapen med delokala förhållandena växer alldeles proportionerligt med afståndet, och då vi här i Danmark nägot så när ligga i periferien af Gluntens och magisterns umgängeskrets, så både finns det och har det alltid funnits en hel hop saker rörande dessa vära Upsaliensiska vänner, som kunde tarfva ett litet kommentarium. Ett skulpturverk af Rafael. För nägra månader sedan cirkulerade i alla Europas konstjournaler en kort notis, att orisinalet till en Rafael tillskrifven