Aftonbladet – 23 januari 1873, sida 2

De engelska arbetarne hafva sedan långg . varit i besittning af vissa friheter, somlite ras likar i andra länder ännu förgäfveslaq ersträfva. De ega församlings-, associa y, nsoch koalitionsrättigheter och hafva gagnat sig af dem till att organisera fruknsvärda föreningar, hvilkas rikedom öfveriffar de största bankirers, tack vare det antliga antalet af deras medlemmar, och l att leverera arbetsgifvarne verkliga baljer, ur hvilka de ofta utgått som segernnare. Sedan någon tid äro dock icke ssa medel tillräckliga för cheferne för de k, trade unions; de hafva funnit att vissa gar ännu besvärade dem och de ha trott, t vissa reformer i landets ekonomiska ormisation icke kunde åstadkommas, ätminone icke nog hastigt, genom att blott och rt tillämpa friheten. De hafva derför ommit på den iden att direkt yrka på uppifyvandet af de lagar, som äro dem till hinrs, och på införandet af sådana, som de se behöfliga. Lifvade af dylika afsigter, go de äfven med den största energi del i n för kort tid sedan pågående agitationen r valreformen. Det är mindre äran att ara valman än den makt, som denna egenap gifver, hvilken trade-unionisterne efterräfva, och det skedde icke, såsom förhålndet är i andra länder, för att kunna landa sig i partistriderna. Det hade en er praktisk orsak, nemligen den att kunna iga till kandidaterne till parlamentet, afsedt deras politiska färg: Viskolaicke sta på er, om ni icke förbinder er att vora för eller mot den eller den åtgärden; det ar för att kunna rikta till de medlemmar af nderhuset, som icke egnade nog uppmärkamhet åt arbetarnes intresse, den hotelsen tt de icke skulle bli återvalda. Sedan lyckan krönt reformisternes sträfanden och de flesta trade-unionister blifvit almän genom den lag. som förordnar, att var och en, som betalar 250 francs hyra, är östberättigad, ha de oafbrutet fortgätt på en väg jag angifvit. Alltifrån denna tid jar den allmänna arbetareföreningskongresen, som sammanträder en gång om året, på varje möte voterat ett visst antal resoluioner och förslag, som borde underställas arlamentet; på samma gång har den tillsatt en parlamentkomite, som under tiden nellan mötena skall vaka öfver att de voterade åtgärderna komma till verkställighet. Helt nyligen har den femte årskongressen hållits i Leeds. Den har erbjudit föga af intresse, upptagen som den varit med åtskilliga formaliteter med afseende på organisationen och med åhörande af parlamentkomitens berättelse. Men denna berättelse, rik på med moderation och klarhet framställda fakta, är vida intressantare än många diskussioner. Den innehåller nemligen en exposaf de åtgärder, som komiten vidtagit för att genomdrifva åtskilliga lagar. Den första af dessa lagar är Mines regulation act 1872 eller den lag, som föreskrifver grufegarne att organisera arbetet och att vidtaga försigtighetsmått mot olyckshändelser; genom samma lag förbjudes användandet af qvinnor och af barn under tio år för grufdrift. I denna sak hafva trade unions segrat trots grufegarnes motstånd. Inrikesministern Bruce hade gjort några koncessioner åt de senare med afseende på barnen, men komitån intresserade några parlamentsmedlemmar, som äro anhängare af den obligatoriska undervisningen, för sin sak, och denna allians beredde seger åt billen. Redan i denna första del af berättelsen får man ett bevis på hvilket inflytande arbetarpartiet eger; flere parlamentsmedlemmar underställa nemligen sina förslag och amendement arbetarkomitens bepröfvande. Den andra bill, hvarmed parlamentskomi ten sysselsatt sig och som den haft den till fredsställelsen att se förvandlad tilllag, rör tillsättandet af en skiljedomstol vid tvister mellan arbetarne och arbetsgifvarne, i ak och mening att sätta en gräns för så vä strikerna som de s. k. locks out (koalitionen mellan arbetsgifvarne, hvilka uttrycka sig deruti att de afskeda alla sina arbetare, till: dessa gått in på deras vilkor). Detta för slag, som blifvit uppsatt af en advokat vic namn Kettle på begäran af den kongress som hölls 1 London 1871, antogs enhällig af Nottinghamkongressen 1872. Det fram stäldes i underhuset af Samuel Morley Mundella, m. fl.; försedd med ett amende ment af Wright, antogs det i båda huse! den 19 och 26 Juli 1872 samt promulgera des som lag den 29. Jag tror, att detta ämne skall intresser: hvar och en, som fattar de ofantliga faror för hvilka striker nu utsätta industriidkan de länder. Derför skall jag här i korthe redogöra för denna lag, som för öfrigt ha en rent engelsk karakter. Då industriid karne och arbetarne i ett samhälle vilja godo uppgöra sin tvist i stället för att fort sätta den, tillsätta de en domstol, som til hälften består af delegerade för arbetareför eningarna och till hälften af delegerade fö arbetsgifvarne. Så har saken tillgått reda förut; men nu träder lagen emellan på föl jande sätt: Så snart arbetarne och arbets gifvarne hafvaöfverenskommitatt underställ: en skiljedomstol sin sak, äro de bundna oci kunna icke undandraga sig dess kompeten eller verkställandet af dess utslag. Förat gifva ett fullständigt begrepp om denna in stitution bör jag tillägga att skiljedomstole också på sitt sätt har lagstiftande myndig het, enär den sjelf bestämmer sina rätts grunder och kan ändra häfdvunnet bruk äf vensom enskilda stadgar för industriella eta blissement. Den tredje punkten i det af komiten fö trade unions uppsatta programmet var yr kandet på en lag, som inskränkte arbetstidei i ROriOrha för qvinnor och barn till ni nr IR me AM 4 At TT toret NN