Aftonbladet – 23 januari 1873, sida 2

när ni talar derom, minnes jag mycket väl att jag skar åt andra, men jag glömde att ihågkomma mig sjelf. Inte att jag hade behöft glömma det i dag, men eftersom jag är van att glömma det, så kom jag inte ihåg att inte glömma det i dag, min fru, det är alltsammans. Och sedan han meddelat denna obegripliga förklaring, smålog och grinade han åter på det allra löjligaste sätt. Mabel slog i ett glas vin åt honom, Han steg upp och bugade sig och sade nej med tungan, men hans öga drack det. Men ni måste, försäkrade den gästfria värdinnan. Men, min nådiga fru, jag kan ju inte vara berättigad att njuta — nektar, såsom blott dödlig! d Den hvita handen lade en stor portion rapphönspastej på hans tallrik. Men, min allranådigaste fru, ni besionar inte huru ni öfverväldigar mig med ambrogia, såsom blott poet! d I nt : ör pocki utro vaae Mabel; åh, så roligt! vade jag att jag någonsin skulle få se en lifslefvande poet! Kors, i all verlden! Det hade jag aldrig kunnat tänka, om ni inte sagt det. Sir, jag afgudar poesi! Ert ansigte säger mig det, min fru. Triplet drog genast fram sitt manuskript, satte en tallrik på ena hörnet deraf och en vinkaraffin på det andra och bad om sin sköna värdinnas omdöme om denna småsak, skrifven, sade han, till en dam, till hvars ära mr Vane i dag gifver en fest. Åh! sade Mabel och rodnade af glädje. Huru otacksam hade hon ej varit! Ej ett ögonblick tviflade hon på att verserna voro ämnade till en uppmärksamhet mot henne och till ära för hennes ankomst. A -eJ8 VÄSEN... B började Triplet, ek.—