Aftonbladet – 22 januari 1873, sida 2

Du är väl inte ond på mig för mitt lilla skälmstycke? sade hon litet oroligt. Jag kommer i alla fall blott två timmar före den tid jag utsatte; du minns väl att jag skref klockan fyra — gjorde jag inte det? Vane stammade några obegripliga ord. Och du hade tre dagar att bereda dig på, ty som en god och lydig hustru egnar och anstär, skref jag först och bad om lof att få resa; men han ej ens svarade på mitt bref, min fru. (Detta sade hon till miss Woffington, som förmådde småle emot henne:) Ål, stammade Vane, kunde du betvifla att... att... jag... jag... Åh, jag förstod nog att du ville att jag skulle komma, men ej ville bedja mig derom eller förmå mig dertill. Men, mitt herrskap, jag hoppas ni ursäktar att jag så här öppet språkar med min man... det är ett halft år sedan jag såg honom... ni förstår väl... jag förmodar ni väntade mig inte så snart, mina damer? Några af oss väntade er inte alls, min fru, sade Margaret. Hvad? Hade inte Ernest sagt er att han väntade mig? Nej! Han sade oss att denna fest var till ära för en dam, som första gången be sökte, hans hus; men ingen af oss anade att denna dam var hans hustru. Vane började känna svedan af denna farliga tungas gissel, som hittills aldrig träffat honom. Mabel, skall du inte gå och utbyta din resdrägt mot en annan toilett? sade han i sin Ångest. Jo, min vän, men du glömmer att jag är en främling för dina vänner. Vill du inte presentera mig för dem först? Nej, nej, sade Vane halfhögt, det brukas inte i stora verlden;