Aftonbladet – 22 januari 1873, sida 2

SVASALU BEVU IUUDAR OM IH VAÄLU VIRGUINLGTALA Sedan franska nationalförsamlingens höser för ett par månader sedan lyckades störta len liberale inrikesministern Lefranc, an:ogs det allmänt att dess nästa stormlöpting skulle komma att gälla undervisningsministern Jules Simon, hvilken i nämnda partis ögon har det dubbla felet att icke vara ultramontan och att hafva tillhört nationalfärsvarsregeringen. Under diskussio nen om Simons förslag rörande modifierandet af den permanenta sektionen af det högre andervisningsrådet, i afsigt att något öka andervisningsministerns myndighet öfver denna korporation, har högerns oblida stämning mot ministern och hans förslag på åtskilliga sätt trädt i dagen. Vid nationalförsamlingens möte den 17 dennes blef emellertid Simon segervinnare och hans förslag. antogs med 358 röster mot 314. Högern hade dock uppbjudit alla sina krafter för att förhindra ett dylikt resultat och hertigen af Broglie uppträdde med ett långt tal mot Simons förslag. Undervisningsministerno besvarade detta anförande med ett tal, i hvilket han bland annat yttrade: Ingen annan minister står under så stränga föreskrifter som jag. Ministern för den allmänna undervisningen kan hvarken utnämna en inspektor, en professor eller en rektor utan att behöfva rådfråga de stadganden, mot hvilka han ständigt snafvar. (Ropaf: Det är sant.) Då kriget var förbi, då vi öfvervunnit detta afskyvärda inbördeskrig, befann jag mig i beröring med män, hvilkas förstånd var vacklande, hvilkas undervisning blifvit farlig, och jag ådömde dem icke det svåra straffet af afsked, hvartill lagen berättigar mig, utan suspendering, hvilken hindrade dem från vidare undervisning. (ANmänt bifall.) I önsken ministeriel ansvarighet. Jag önskar det också. Jag är parlamentarist, men korollariet af ministeriel ansvarighet är ministeriel makt. Ställen derför icke vid ministerns sida en permanent sektion af det högre undervisningsrådet, hvilken endast lemnar honom ansvaret, An beröfvar honom makten. (Allmänt bifall. I mötet den 21 företog emellertid högern, enligt ett i går ingånget telegram, ett nytt anfall mot Simon, i spetsen för hvilket stod deputeraden Johnston, som föreslog ett misstroendevotum mot undervisningsministern, derför att han, genom sitt bekanta cirkulär, olagligt omorganiserat undervisningsväsendet. Detta förslag modifierades af Christophle derföre, att en dagordning skulle antagas, hvaruti betonas ministerns löfte att underställa cirkuläret undervisningsrådets pröfning. 344 röster mot 342 antogo denna dagordning. Som dock röstantalet var för litet, skulle omröstningen förnyas den 22, Hertigens af La Rochefoucauld yttrande i nationalförsamlingen, att en fusion vore ästadkommen mellan bourbonerne och orleanisterne, tyckes icke falla de senare synnerligen i smaken. Journal de Paris, prinsarnes orgar, yttrar sig på föl jande sätt om denra sak: Hertigen af La Rochefoucauld sade igår, dervid åberopande ett samtal, hvilket han nyligen haft med grefven af Paris, att det blott gifves en monarki i Frankrike, Hertigen aflade verkligen för några dagar sedan ett besök hos grefven. Det är icke vår sak att framdraga de ord som yttrades; emellertid kunna vi påstå, att prinsens språk var detsamma, som han alltid brukar föra vid dylika tillfällen. De orleanska prinsarne framställa inga dy nastiska anspråk; det gifves inga tronpretendenter bland dem. Om monarkien en dag skulle komma att återställas, så kan det blott. ske med nationens fria vilja och på den trefaldiga grundvalen af borgerlig jemnlikhet, af politisk och religiös frihet och af konstitutionella garantier. Under dessa vil kor skall den äldste prinsen blifva den na turliga representanten för den monarkiska idn ; åtminstone skall han icke finna några medtäflare inom sin familj. Dessa åsigter äro icke blott grefvens af Paris, utan äfven hertigens af Aumale och alla de orleanska prinsarnes. Att döma af dessa förklaringar tyckes fusionen sålunda ännu icke vara åstad kommen. En annan omständighet fäster äfven för närvarande uppmärksamheten på orleanerne. Louis Philippes qvinliga arfvingar reklame ra nemligen från staten, hvilken redan åter: gifvit orleanerne ungefär 50 millioner, ytter ligare 600,000 fres ränta. Avenir National berättar rörande denna sak: I går åter lemnade domän-förvaltningen åt familjen Or. leans de af Napoleon konfiskerade godsen, Just som detta återlemnande egde rum intervenerade de tre prinsessorna af Orleans och förklarade, att de af statskassan återfordrade den morgongåfva, som den kejserliga lagen af 1855 tillförsäkrade dem. Före Krimkriget läto åtskilliga enropeiska suveräner underrätta Napoleon III, att om de ansågo konfiskationen af de orleanska godsen för olaglig, så gällde detta ännu mer konfiskationen af prinsessornas morgongåfva. Napoleon III utfärdade då ett dekret, hvilket tillerkände hvar och en af dem 200,000 fres ränta. Prinsessorna vägrade emellertid att mottaga denna ränta af kejsarriket. Nu måste emellertid en särskild lag antagas för att prinsessorna skola utfå räntan, emedan en