Aftonbladet – 21 januari 1873, sida 2

(Han menade kappsäckarne.) Ni kommer just lagom, miss Mabell! Hvilken hederlig, beskedlig, enfaldig, snäll och god mennniska ni är, James! sade Mabel hjertligt skrattande. Hvar är Ernest — mr Vane? James, mår han väl? Är han glad? Jag vill öfverraska honom. Jaså, sade James och såg bort. Jag lemnade den tråkiga gamla vagnen vid Jolington, James. Någonting — jag vet inte hvad — hade gått söder. Kunde jag vänta der i två timmar? Jag har gått till fots hit. Men ni, obeskedliga gubbe der, ni låter mig tala oupphörligt och säger mig ej huru han mår Herrn mår mycket bra — tackar som frågar, sade Burdock, förlägen och förvirrad, Men är han glad? Ja, naturligtvis. Vi skola ju råkas i dag efter ett halft års skilsmessa. Gudskelof, det är förbi nu! Gud bjelpe henne! tänkte den gamle, trogne tjenaren. Om hon kunde hafva någon nytta af att jag satte mig ned att gråta, skulle jag göra det strax. Nu hade de kommit in i den stora mat: salen och det dukade bordet förvånade Mabel på det högsta. Flon rodnade. Ah,han har bjudit sina vänner, för att göra min bekantskap! Jag hade dock hellre sett att vi fått vara allena tills i morgon, Men det får han inte veta. Nej; hans vänner äro mina vänner och skola så vara också, tänkte den unga frun från landet. Hon kastade en litet missnöjd blick på sin resdrägt och önskade att hon åtminstone haft en kappsäck med sig. James, sade hom, bvar är mitt rum? Och kom ihåg att jag förbjuder er att för någon omtala att jag kommit. Ert rum, miss Mabel?