Aftonbladet – 20 januari 1873, sida 2

eller hela egendomen till och med, för att ej för en hel månad beröfvas sin man. Men hon var ett lydigt barn, fast hon var förälskad; och hon grät en veckas tid (när ingen såg det) och tog farväl af sin högtälskade, full af alla möjliga oroliga aningar, utom en! Ty det var en sak, som hennes eget hjerta sade henne att hon al drig behöfde frukta. En månad förflöt — men ännu talade mi Vane ej ens om att komma tillbaka, Detta rådde han i sjelfva verket ej för; men mot slutet af följande månad utgjorde affärerna intet hinder, blott en ursäkt. Då tre må nader gått på detta sätt, började Mabel blifva förtviflad. Hon var viss på att också Ernest led af denna långa skiljsmessa. Hon skref och erbjöd sig att resa till honom. Han svarade så föga uppriktigt som möjligt. Han fästade hennes uppmärksamhet på det hesvär och de svårigheter, som voro före nade med en så lång resa — och de voro för hundrade år sedan i sanning ej ringa — och förklarade att han ej vågade utsätta henne derför. Hon var förtillfället tystad; men efter någon tid började hon se saken i ett nytt ljus. Han är så sjelfförsakande, sade hon, Den gode Ernest! han längtar nog efter mig, men han tycker det vara sjelfviskt att bedja mig företaga den långa resan för hans Bkull. Full af dylika föreställningar, lät hon sin kärlek råda. Hon gjorde sina förberedelser till resan och skref till honom, att om han icke bestämdt förbjöd, skulle han inom ett par dagar få se henne sitta vid sitt frukost. bord. Detta sades i skämtsam ton; mr Vane rodde det vara blott ett skämt och svarade ulls icke på detta bref,