Aftonbladet – 20 januari 1873, sida 2

I franska nationalförsamlingens möte den 15 dennes framstälde deputeraden Belcastel af högern sin mycket omtalade interpellation rörande Bourgoings afskedstagande från sin plats som sändebud hos påfven. Belcastel förklarade att till följd af en 6fverenskommelse med regeringen hade han och hans vänner samtyckt till att framställa en förfrågan i stället för en formlig interpellation, Zan hänsyftade på de omständigheter, som stodo isamband med Bourgoings resignation, särskildt på Orenoqueaffären, och förklarade, att han i de franske katolikernes namn frågade om regeringen icke längre ville omfatta den skyddande och aktningsfulla politik, som hon hittills iakttagit gent emot päfven. Det protektorat, som Frankrike utöfvade mot den Heliga stolen, vore nu i alla hänseenden nödvändigare än någonsin. . Samvetet och rättvisan fordrade det; det gälde att skydda det hotade samhället mot revolutionens hotelser, hvilken, efter att ha angripit Kristus i hans ståthållares person, fullföljer sitt förstörelseverk under den konfessionslösa, obligatoriska och afgiftsfria undervisningens auspicier. Den värde interpellanten hoppades, att justitieministern Dufaure, som den fjortonde December gick i borgen för att en konservativ anda skulle bli gällande i regeringen, nu skulle svara på ett sätt, som kunde tillfredsställa katolska samveten. Justitieministern Dufaure förklarade, att de order, som blifvit gifna åt officerarne på Orenoque, icke i något hänseende innebure att regeripgen komme att bryta sina relationer till den Heliga stolen. Dessa order dikterades af den artighet, som man vore skyldig konungen at Italien, i hvars farvatten Orenogue låge för ankar, då hon befunne sig vid Civita Vecchia. En brytning med den Heliga stolen vore så mycket mindre att befara, som regeringen bade utnämnt till ambassadör hr de Corcelles, hvars liberala och katolska tänkesätt erbjuda all garanti. För det andra skulle regeringen icke uppgifva sitt protektorat öfver de andliga stiftelserna i Rom, hvilket tvärtom är en af de vigtigaste angelägenheter hr de Corcelles får att bevaka. För det tredjo kan icke regeringens politik i något hänseende tolkas såsom uppmuntrande till en fiendtlig hållning mot den Heliga stolen. Dufaure slöt med att begära, att församlingen skulle fästa afseende vid den närvarande svåra ställningen, som tvang regeringen att hålla tvenne sändebud i Rom. Deputeraden Chesnelong af högern tackade Dufaure för hans förklaringar. Krigsministern Cissey har tillstält marskalk Mac-Mahon en skrifvelse, uti hvilken han förklarar, att permission för bivistande af exkejsar Napoleons begrafning icke kan beviljas sådana. officerare, som innebafva militärkommando eller hafva någon speciel sysela inom armön. Derjemte förklarar Cissöy att regeringen icke skall tilllåta att några adresser spridas inom armen i afsigt att vinna underskrifter för den keji i sande som Napoleon serlige prinsens erkännanee telegram till III:s efterträdare. — Af ew Y6:e8) 20 Ge Times finner man, att amiral Riganvu, 72 nouilly, grefve Palikao, marskatk Canrobert och general Frossard, af hvilka dock ingen innehar något militärkommando, samt tvenne majorer i aktiv tjenst, hvilka tilllört kejsarens stab, ha blifvit vägrade permission att begifva sig till Chiselhurst. I de officella kretsarne i Versailles synes len varma sympati; som England och Itaien lagt i dagen för den aflidne kejsaren, hafva gjort ett mindre behagligt intryck, Soir för den 12 dennes innehäller en mycset häftig artikel mot Italien, hvilken säserligen ej kommer att göra något godt inryck i Rom. Andra officiösa organer utala sin förvåning öfver, att en sådan: tiding som Times kan föreslå, att engelska olket skall anlägga åtta dagars nationalorg efter den aflidne kejsaren, och att man Milano ämnar uppföra en ryttarestaty till lans ära, Äfven vid italienska och ryska wofven har sorgefter Napoleon III blifvit inbefald. Vid preussiska hofvet har äfven arit fråga om att anlägga sorg efter kejaren, men häremot har den tyska pressen ippträdt med mycken häftighet. Grefve chuvaloff, ryska kejsarens utomordentliga ändebud hos drottning Victoria, har aflagt esik i Chiselhurst å sin suveräns vägnar. Cejsarinnan kunde icke mottaga honom. Den :ejserlige prinsen deremot mottog honom ch samtalade länge med honom. Korresondenten i Chiselhurst till Paristidninen Figaro berättar: Af de telegram, som