Aftonbladet – 18 januari 1873, sida 2

Article Image
TOCKHOLM den 18 Januari. Skolkomitens betänkände. II Då det nu mera med största visshet beättas, att regeringens proposition rörande örändringar i nu gällande läroverksstadga amt dermed i sammanhang stående reorgaisation at elementarläroverken kommer i äsentlig mån att skilja sig från de grundatser, som af skolkomitens majoritet uttaats, synes det oss öfverflödigt att vare sig edogöra för den kritik öfver enskilda punker deraf, som förekommer i de dervid fosade reservationerna, eller ytterligare fram väfva de stora betänkligheter, vi för egen lel hysa moten läroverksorganisation i den mda, som komiten föreslår. Vi hafva en sång förut betecknat denna anda såsom reuktidnär, hufvudsakligen af detskäl, att för ll den bildning, elementarläroverken äro imnade att grundlägga eller meddela, hafva comiterade velat lägga latinet till grund, ch detta i en tid, då man till och med i Tyskland, som vi i allmänhet tagit till mönter i pedagogiskt hänseende, är betänkt påatt vefria realskolorna från detta språks öfvervälde. Utan tvifvel är ock denna omstänlighet orsaken till att ecklesiastikministern cke vill eller icke vågar -upptagåa komit6ns örslag såsom sitt. Detta är nog en god sak. Men man kan med skäl anmärka, att zomitens sammansättning var gjord på ett sådant sätt, att det icke behöfdes stort för1tseende att förstå, att-det förslag, som skulle blifva frukten af dess arbete, ej skulle komma att gå i den af riksdagen såsom önskvärd antydda riktningen. Antydningar härom -förnummos också från flere håll, genast då namuen på komitens ledamöter blifvit kända, och då nu dess arbete befunnits sådant, att regeringen ej kan lägga det till svund för sitt förslag, innebär ett sådant resultat knappt någon öfverraskning. Flertalet af komitsledamöterne utgjordes nemlisen af män, hvilkas opinioner i frågan voro tillräckligt kända. Om de möjligen i sitt nu föreliggande förslag gått ännu längre i sin ifver att återställa den gamla klassiska bildningen i sin på senare tiden bestridda rätt, än högste vederbörande anse lämpligt, var dock riktningen klar i och med sjelfva komitns sammansättning. På samma gäng vi kalla frukten af komiterades arbete ringa, vilja vi för ingen del påstå, att deras uppgift varit enkel eller att de icke på ett samvetsgrannt sätt sökt att motsvara den. I ännu högre grad kanske än betänkandet sjelft synas oss de talrika reservationerna utvisa att hvarje särskild medlem af komiten allvarligt sökt både sätta sig in i frågan och bereda framgång åt sin åsigt rörande ändamålsenligaste sättet för hennes lösning. Att härvid så olika meniogar kunnat göra sig gällande, att blott en enda bland komitens ledamöter i allo instämt i dess betänkande, är bästa beviset på de vanskligheter, som äro med uppgiften förenade, och gör det för oss sannolikt att riksdagen ännu mindre, såsom till största delen bestående af för frågan mera främmande personer, skall kunna föra henne till ett godt slut; Och dock är det klart såväl att det närvarande läroverkssystemet är mindre tillfredsställande, som ock att den vacklande ställning, som lagstiftningen i mer än tjugu år till denna sak intagit, måste utöfva ett mindre fördelaktigt inflytande på läroverkens arbete för den uppväxande ungdomens bildning. Att det oaktadtresultaten visat sig relativt goda — då de mätas dels efter siffror, angifvande det stigande behofvet af och förtroendet till läroverken, dels efter de obestridligen höjda kunskapsmåtten hos de från läroverken utgående lärjungarne — bevisar ej att formerna äro de rik: tigaste och bästa, ty de hafva vunnits snarare i trots än på grund af dem. Detär den ofantliga tillväxten i intresse för sjelfva undervisningen och dermed i pädagogisk skicklighet hos lärarne, hvilken blifvit en följd deraf, att skolan på senare tiden uppfattats såsom en sjelfständig statsinrättning, ej blott såsom ett bihang åt kyrkan, som man har att tacka för dessa goda resultat, hvilka dock tvifvelsutan under ändamålsenligare former kunde blifvit ännu bättre. Vi hoppas der för att denna högvigtiga fråga, om hon ock ej genom den nu började riksdagen kan brin gas till fullständig lösning, dock ej skall för längre eller kortare tid undanskjutas utan fortfarande omfattas af det intresse både från fackmännens och den stora all mänhetens sida, som utgör hufvudsakligs vilkoret för hennes lösning. Och härtil torde väl, om äfven indirekt, det förevarande betänkandet kunna i någon mån bidräga, sär skildt genom en och annan af de åsigter som i reservationerna finnas uttalade. Då vi, lemnande å sido alla de anmärkningar mot förslagets detaljer, som blifvi gjorda och ytterligare kunna göras, endast fästa oss vid hvad som synes oss vara grund: tanken deri, nemligen de båda bildningsli niernas förening till och med fjerde klassen. med latinet såsom grundläggande språk. vilja vi ock närmare redogöra endast för de reservätioner, som stå i någon beröring med densamma. Icke ens rörande denna den vigtigaste och enligt vår åsigt mes! olycksbringande bestämmelse i förslaget äl betänkandet uttryck för en stadgad mening hos komitens flertal. Trenne af dess leda möter hafva nemligen just mot denna punkt inlagt sina reservationer, och en fjerde har visserligen biträdt pluralitetens förslag, så som det för närvarande utförbaraste, men tillika i oförtydbara ord uttalat sin åsigt, att en tid snart bör och skall komma, då latinet bör stiga ned från denna sin höga plats, hvilken i stället bör intagas af vårt eget fornspråk samt tillika föreslagit vissa ktgärder för förmedlandet af en dylik öf vergång. KRT SD PENNE MARINAN SPAN

18 januari 1873, sida 2

Thumbnail