Aftonbladet – 18 januari 1873, sida 2

högst lustigt sätt. Miss Woffington väckte de båda pojkarnes uppmärksamhet härpå och gaf dem ett menande ögonkast. Detts var nog; med ett jubelrop störtade de sig öfver henne och ryckte henne från soffan och fingo henne upp i dansen också. Hon, som hade väckt all denna munterhet, drog sig nu åt sidan och satt och såg på dansen. De äldre tröttnade först naturligtvis, satte sig ned för att hemta andan och satte händerna för bröstet; de sågo på hvarandra och på den gudinna, som gifvit dem nytt lif, De ras första känsla var undran; voro de verkligen desamma, som en halftimme förut sutit gråtande och sörjande tillsammans. Ja, för en halftimme sedan var allt omkring dem mörkt, glädjelöst, hopplöst. Nu deremot lyste solen ända in i deras hjertan, och sorg och suckan hade flytt, som nattens skuggor fly för dagens gud. Lyckliga Woffington! Och dock var allt detta nästan också en roll, gom hon spelade, ehuru den utfördes på ett sätt, som aldrig Triplet hade drömt om. Sjelf skulle jag säkert ej heller misstänkt något sådant; men barn äro skarpsyn tare än man tror, och Alcibiades Triplet omtalade sedan på äldre dagar, att när de alla dansade, utom den främmande, råkade han se på henne, och hon såg så allvarsam, nästån sorgsen ut; men i samma ögonblick hon märkte att han såg på henne, smålog hon så gladt emot honom, att han knappt kande tro, det vara samma ansigte som nyss. ( etta v t — måtte er le on! q ära n, som kommer likt en solstråle i fattigmans hus och sprider glädje och trefnad der! De hederliga menniskornas förundran efterträddes snart af racksamheten. Men Margaret Woffington tystade dem genast,