Aftonbladet – 18 januari 1873, sida 2

Såsom vi i går i korthet omnämnde egde jen 12 dennes ett samtal rum mellan Thiers! g ch en af sex personer bestående deputation d rån högern, hvilken fått i uppdrag att till-d råga Thiers om de orsaker, som föranledde li ranska sändebudet hos påfven, hr de Bour-v roing, att uppgifva sin post och återvändald ill Frankrike. Enligt Times specielle korespondent var Thiers i mer än ett hänse-d nde märkliga svar af följande lydelse: Likåsom I, är jag en vän af påfvens rerldsliga makt; likasom I beklagar jag xonungariket Italiens upprättande; men vi oefinna oss inför en fait accompli, gentemot en situation, hvilken jag lika litet som I har bidragit att åstadkomma, Att vilja molifiera denna situation skulle emellertid nödvändigt leda till ett krig. Önsken I att tillgripa detta medel? För min del är jag besluten att icke begå någon handling eller yttra ett ord, som kan leda till en konflikt. Hvad som händt, är er emot, men det är i lika hög grad mig emot, och det är I, som fattat den idea att interpellera mig rörande denna sak. Konungariket Italien existerar, och vi hafva blott ett enda verkligt och stort intresse, nemligen att lefva på god fot med det... Det gifves så många verkliga skäl, hvilka bidraga att söndra dess intressen från våra, att vi icke böra öfverdrifva. Tiden skulle för öfrigt vara illa vald för något sådant. Det pågår för närvarande ett korståg mot påfvedömet. Den man, som stält sig i spetsen för detta fälttåg mot den heliga stolen, är outtröttlig. Han är en af århundradets störste män — en af dem som ha skapat Tysklands storhet och trampat i stoftet vårt land. Jag hänsyftar naturligtvis på furst Bismarck. Han öfverhopar nu med vänskapsbetygelser Italien, som är hans naturlige bundsförvandt i den strid, som han börjat. Det faller af sig sjelf, att denne djape politiker icke uraktlåtit något, som kan förmå Italien att blifva Preussens bundsförvandt. Önsken I befor-l; dra denna allians? Vi respektera den heliga stolens rättigheter; vi önska att den gkulle vara helt och hållet oberoende; men vi antaga fullbordade fakta och vi skolaingenting företaga, somkan separera oss från konungen och hans ministrar, med hvilka vi endast kunna uttrycka tillfredsställelse. Thiers försvarade i energiska ordalag franska sändebudet hos italienska regeringen, hr Fournier, Hans religiösa äsigter gjorde, att man icke kunde skicka honom gom ambassadör. till påfven, men han uppfylde på ett värdigt sätt sin pligt som franskt sändebud vid Victor Emanuels hof. Den mest aktiva intervention vore nödvändig med afseende på lagen om de religiösa korporationerna, och han hade gjort allt för att bevara Frankrikes rätt att administrera de andliga stiftelser, som:voro af franskt ursprung. Tack vare Fourniers inflytande hos italienska kabinettet och parlamentet, kunde man nu i detta hänseende räkna på ett lyckligt resultat. Thiers förklarade derjemte, att hvarken Fournier eller utrikesministern Rmusat voro ansvariga för den s.k. Orenoqueaffären. Han ensam hade gifvit officerarne order, och spörjande om detta icke vore ursäktligt, tillade han: Vi önska, att påfven skall finna en tillflykt ombord på ett franskt fartyg och vi hafva derför stationerat ett sådant i Civita Vecchias farvatten, Vi kunna icke hindra detta farvatten att vara italienskt, lika litet som vi kunna hindra Civita Vecchia och Rom från att tillhöra konungariket Italien. Våra officerare gå ofta i land. De mottagas i de bästa kretsar i Rom och aflägga oita besök i Vatikanen. Jag kunde icke uraktlåta att gifva dem order att, om de den 1 Januari vore i Rom, betyga ein vördnad för Victor Emanuel, Sö Öemibbrackh mp Tt kel a 0 bd tt fr fb nt ör D. GA Franska nationalförsamlingens venster äfvensöm den radikala fraktionen hafva beslatit att uppmana regeringen till iakttagande af en strängare rättvisa och opartiskhet i hennes åtgärder mot pressen. Tvenne delegerade af nämnda partier besökte den 13 dennes inrikesministern Goulard för att framställa sina klagomål öfver Corsaires indragning, under det åtskilliga monarkiska, synnerligast bonapartistiska, tidningar ständigt ostraffadt finge skymfa nationalförsamlingens medlemmar. Goulard sva: I rade, att regeringen ständigt bemödade sig om att vara opartisk och att hon hade uppmärkI sammat den bonapartistiska pressens våldI samhet, hvilken hade fördubblats efter ex: kejsarens död, Regeringen ansåge, att denna händelse betingade ett visst öfverseende med nämnda tidningars språk, men att hon dock J icke skulle tolerera, att de alltjemt fortsatte li sin våldsamma och aggressiva ton. En korrespondent från Paris till Kölnische Zeitung berättar, att alla de tjenstemän och domestiker, som äro anställda .vid det exkejserliga hofvet, hafva erhållit befallning att hädanefter tilltala kejserlige prinsen med benämningen majestät; Kejsarinnan sjelf har antagit titeln Imperatrice regente. De bonapartistiska: bladen i Frankrike hafva erhållit befallning att icke mer tala om den kejserlige prinsen, utan blott om Napoleon. IV, hvilken befallning de äfven hafva sig mycket angeläget att hörsamma. Sålunda börjar Ordre en af sina ledande artiklar med orden: Kejsaren är död! Lefye kejsaren! Napoleon III är död, lefve Na poleon IV! På grund af detta de bona: partistiska tidningarnas uppträdande innehåller Thiers organ Bien Public för den 13 dennes en artikel, uti hvilken först erinras om att nationalförsamlingen beslutit :kejsardömets afskaffande och derefter säges, att regeringen erkänner titeln Napoleon III, som gifves den aflidne exkejsaren; men att hon betraktar såsom en förolämpning mot sig och Frankrike, att man kallar hans