Aftonbladet – 18 januari 1873, sida 2

Skrif då ett poem öfver miss Woffington. O! hvilket ämne! ropade Triplet tjusad, Verserna skola vara färdiga inom en timme och aflemnade hos er. Miss Woffington vinkade småleende Vane till sig. För en månad sedan skulle han kunnat hoppas att hon ej genomskådat honom och sir Charles; men han kände henne bättre nu. Han närmade sig, darrande. Se på mig, mr Vane, sade hon mildt, men bestämdt. Jag kan det inte! sade han. Huru skall jag någonsin mera kunna lyfta mina ögon till dig? Ah! du afväpnar mig! Men jag måste slå, eljest tar detta aldrig slut. Har jag inte lofvat dig, Ernest, att jag en gång skulle berätta dig hela mitt life historia? Jag uppskjuter dermed — det skall kosta mig så många tårar, så mycken blygsel! Och dock hoppas jag att du, när du vet allt, beklagar och förlåter mig. Emellertid — har jag någonsin sagt digt en osanning ? O, nej! Hvarför då tvifla på mig? Hvarför misstänka mig för himlen vete hvad, vid första ord af en hjertlös, tanklös man — för ett ord af en känd lögnare, lik hela den öfriga verlden? Svarta blixtrar sköto ur hennes herrliga ögon, medan hon gjorde denna stolta förebråelse. Vane kände hvilken obetydlig stackare han var inför denna furstliga qvinoch hans ansigte talade så tydligt om brännande skam och blygsel, atthan erhöll förlåtelse utan att begära den. Och nu, sade hon bjertligt, låtom oss ej mera plåga hvarandra. Jag förlåter dig. Låt mig göra dig lycklig, Ernest. Det är allt hvad jag begär, Är det så mycket?