Aftonbladet – 17 januari 1873, sida 3

dare uppfostran och hvilka vore för tjen sten olämpliga. Om man nu till följd af de indelningsverket vidlådande olägenheter ej kunde blifva af med en karl, som icke du ger till det yrke han varit ämnad för, så egde man likväl uti dessa kasserade en sam: ling varfsarbetare med en viss grad af militärisk tjenstbarhet. Man skulle då icke som nu kunna säga om båtsmännen att de äro ingenting — utom möjligtvis torpare -hvarken sjömän eller soldater eller handt verkare, utan efter förutgången militärisk bildning skulle båtsmanshållet blifva en in fanteritrupp, uppsatt till sjöförsvarets be manning, och at hvilken de bästa uttagas till vidare uppfostran såsom sjömän och artillerister eller eldare, under det att de härtill olämplige blefve arbetare i statens tjenst med skyldighet och förmåga att göra krigstjenst. Att med gevär öfva och beväpna hela sjöförsvarets bemanning, äfven de icke sjöduglige, skulle för dessa senare medföra den fördelen att de vid ett plötsligt krigsanfall på kusten kunde vara ett slags landtvärn, eller om anfallet gällde den station dit de voro uppfordrade, kunde man såsom garnison påräkna en stor del af arbetsstyrkan. Våra varfsbåtsmän kunde då likt isrzeliterna vid Jerusalems befästande släpa sina stockar och stenar med svärdet vid sidan, En dylik militärbildning af de sjöduglige utaf båtsmännen skulle gifva den fördelen, att dessa när som helst voro beredde att uppträda äfven på land, en för ett kustförsvar högst vigtig sak, hvilken snart vore vunnen i samband med den helt säkert ej långt aflägsna förändringen, att våra besättningar mangrannt beväpnas med gevär. Ehuru ingenting är gjordt för att systematiskt utbilda massan af båtsmännen, visa likväl de undantagsfall, som uppkomma genom artilleri-exercisskolornas verksamhet, utmärkta resnultater och den lätthet, med hvilken båtsmansrekryterna lära sina befattningar ombord i de fartyg der de få ordnad undervisning, bevisar äfven att mycket ej skulle behöfvas för att af dem utbilda goda besättningar, eller med andra ord, att sjövapnet (det vill här säga dess personal i massa betraktad) har för närvarande för värt lands försvar wvigten och be tydelsen af ett utmärkt grundämne. Men då värt lands försvar egentligen är en framtidstanke, till hvilken förberedelsen må vara lika snar som utförandet aflägset, så är man berättigad att vid frågan om sjövapnets vigt och betydelse för detta försvar förflytta sig in i framtiden, d. v. s. att betrakta den vigt och betydelse sjövapnet i en framtid kan kommn att få, sådant det då kan komma att blifva. Huru nära denna framtid än må vara, är det likväl svårt att förutsäga hurudan sjövapnets materiel kommer att blifva vid den tidpunkt då den skall kunna med full vigt och betydelse ingå i frågan om vårt lands försvar. Ett kan man dock med visshet förutsäga: det att den, för att inom de närmaste åren fylla sin bestämmelse, måste åtminstone till största delen bestå af obepansrade mindre fartyg, företrädesvis lämpade för strid med ramm och minor samt framför allt ytterst snabbgående, hvilken sistnämnda egenskap får sitt fulla värde först när vi få semaforoch telegrafstationer långs vära Östersjökuster. Hvad återigen personalen angår, så kommer denna, när den en gång i sin helhet utgöres af krigsbildade sjömän, att blifva själen i det sjövapen, som då skall för vårt lands försvar emot landstigningsförsök ega vigten och betydelsen af: 1:0o Bevakning, 2:0 Kommunikationer, 3:0 Sidoförsvar, 4:0 Motanfall och till sist 5:0 Förföljande, när försvaret krönts med en seger, i hvilken sjövapnets personal ännu en gång bevisat sanningen af stridens grundlag: Handen är mera än svärdet, 0. S:th.