Aftonbladet – 15 januari 1873, sida 2

)kesministern grefve Andrassy, vid nämnda -Itidpunkt ungersk ministerpresident, hafva II nemligen låtit offentliggöra tvenne bref, ihvilka måste tvinga hertigen af Gramont jatt framlägga sitt åberopade dokument, om han verkligen är i besittning af ett sådant. TAf dessa bref är grefve Beusts (dateradt I Wien den 4 I: anuari) stäldt till hertigen af I Gramoit och grefve Andrassys till österri I kiska sändebudet i Paris. Det väsentliga ,linnehållet af Beusts skrifvelse, hvilken medI delas i Indgpendance Belge, är följande: ) Grefve Beust yttrar, att han är öfvertyIgad om att i fråga varande sak icke skall Istöra de vänskapliga förhållandena mellan I Österrike, Frankrike och Tyskland. Han -Jerinrar hertigen om, att denne i ett samtal lefter kriget om händelserna år 1870 yttrat, latt han fattade Österrikes handlingssätt. Den I forne rikskanslern anmärker vidare, att de Junderstrukna orden i hertigens af Gramont första bref icke kunde vara ett argament emot hvad Thiers påstod sig ha hört i Wien. Grefve Beust kastar sedan en blick på livad I som föreföll mellan Frankrike och Österrike och konstaterar, att de underhandlingar, till hvilka hertigen af Gramont hänvisar såsom hafvande egt rum 1869—70, i sjelfva verket fördes 1868—69, och att de för öfrigt icke voro underhandlingar utan endast ett utbyte af tankar. Denna korrespondens var, försäkrar grefve Beust, helt och hållet af enskild natur och slutade år 1869 utan att man kommit till något resultat. Trenne punkter i denna underhandling citeras af grefve Beust såsom karakteristiska. Den öfverenskommelse man åsyftade, skulle hafva en defensiv och fredlig karakter. Båda ländernas politik skulle blifva identisk; men Österrike förbehöll sig rätt till neutralitet i händelse Frankrike fann sig nödsakadt att föra krig. Beust yttrar vidare, att Österrike handlade i öfverensstämmelse med den tredje punkten, och att det icke var Österrike, som afvikit från de båda andra. Han tillägger, att det kanske var en olycka, att man icke kom till något bestämdt resultat, ty nödvändighet en att intervenera på diplomatisk väg skulle ha förekommit kriget. Den enda förbindelse, man åtog sig, bestod i ett ömsesidigt löfte att icke inlåta sig i något hemligt aftal med en tredje makt. Beust yttrar vidare: Af den bifogade kopian af en till furst Metternich i det afgörande ögonblicket sänd depesch skall ni finna, att vi ihågkommo vår förbindelse. Den österrikiske rikskansleren förklarar, att han icke vet, på hvilken omständighet hertigen af Gramont hänsyftar, när han talar om underhandlingar angående en offensiv och defensiv allians mot Preussen. Hvad han vet är, att ett sådant förslag framstäldes af Frankrike först efter krigsförklaringen, och att Österrike utan tvekan afböjde det innan fiendtligheterna tagit sin början. Grefve Beust framhåller derföre, att det är en afgjord sak, att när Frankrike förkla: rade krig mot Preussen, ingenting blifvit sagdt eller skrifvet, som gaf anledning att påräkna Österrikes militäriska medverkan. Den depesch, på hvilken grefve Beust häntyder, är daterad den 11 Juli 1870 och adresserad till furst Metternich, på den tiden österrikisk minister i Paris. Den österrikiske. utrikesministern konstaterade i denna depesch, att hertigen af Gramont i ett genom den franska charg daffaires gjordt meddelande endast -begärde en diplomatisk medverkan å Österrikes sida, men att denne charg6 Vaffaires på samma gång ansåg sig berättigad att diskutera krigsfrågan utan att tala i sin regerings namn, I denna depesch yttrade Beust vidare: Enligt edra rapporter talar hertigen af Gramont om en observationskår, som vi böra uppställa i Böhmen. Ingenting berättigar hertigen af Gramont att räkna på en sådan åtgärd. Det enda löfte vi gifvit är att icke stå i någon för Frankrike okänd förbindelse med Preus sen. När det varit fråga om ett fördrag, har jag fordrat fullständig handlingsfrihet. Då intet fördrag existerar, kan jag ännu mindre anse mig bunden. Om vi hade lofvat materiel medverkan mot Preussen, skulle detta aldrig ha kunnat ske annorlunda än såsom en konseqvens af en gemensamt fullföljd politik. Det är derföre oundgängligt att undersöka om Preussen är att betrakta såsom upphofsman till kriget. Om det icke återtager prinsens af Hohenzollern kandidatur, kan kriget blifva nödvändigt; men det måste säkerligen till en stor del tillskrifvas den hållning Frankrike från början intagit. Ty i och för sig är den hohenzollernska kandidaturen icke egnad att gifva anledning till krig. Den franske ministern gör det både för Preussen och Spanien svårt att träda tillbaka. Österrikiska regeringen hoppas, att hela saken skall föras in på en väg, som är mera öfverensstämmande med diplomatiska bruk. Emellertid visa sig tecken, som gifva skäl att förmoda, att Frankrike vill börja strid med Preussen. Oberoende af alla politiska konsiderationer finnas dessutom materiella skäl, hvilka icke tillåta oss antaga en krigisk hållning. Innehället af grefve Andrassys depesch till österrikiske ambassadören i Frankrike, grefve Apponyi, är i korthet följande : Grefve Andrassy konstaterar, att Österrike förklarat, att det icke var i ett tillstånd, som tillät det att föra krig. Det var icke förberedt derpå. Dessutom hade österrikiska regeringen sökt öfvertyga den franska om, att Frankrike i Juli månad icke var i stånd att på lika vilkor upptaga en strid mot Preussen. Ehuru denna depesch har en personlig karakter, har Andrassy