Aftonbladet – 15 januari 1873, sida 2

gerligen på papperet sätta skeletten a hennes ord, men hvar är den himmel ska tonen — än lugn och öfvertygande än ljuf och melankolisk, än Äter dar rande af ömhet eller glödande af eldig känsla? Hon sade honom, att hon läste : hans ansigte som i en öppen bok, och har kunde se att hon varit underkastad någo inflytande, skadligt för henne. Hon bad ho nom lugnt att för hans egen skull misstrc falska vänner och döma henne efter sitt egef hjerta, med egna ögon och eget omdöme Han lofvade det. Och jag litar på dig i trots af dem alla sade hon, ty på din panna står uppriktig het skrifven. Jag ensam känner dig. Hon bad honom eftertänka, huru hjertlösg de fleste af hans kön äro, och säga henne om hon gjort illa uti att dölja sitt hjertas rikedomar från de kalla och innehållslösa menniskorna och bevara dem för en enda hederlig man, som vill vara min vän, hop: pas jag, tillade hon, såväl söm min älskare. Ahl sade Vane, jag önskar ingenting högre! Vi, skådespelerskor tillämpa det gamla ordspråket: många älskare men få vänner. Och, ack! hvem behöfver bättre en vän än vi? Vill ni blifva min? Så länge han lefde, skulle han vara det, Deremot bad han henne vara ädelmodig och säga honom, Ernest Vane, han som i så många afseenden var underlägsen flere af hennes beundrare, huru han skulle kunna vinna hennes hjerta från dem alla. Denna ovanliga qvinnas svar synes mig vara värdt att uppteckna. Spela aldrig nägon roll i min närvaro; försök aldrig vara listig eller vältalig ;framtvinga aldrig något känslosvall eller intet