Aftonbladet – 15 januari 1873, sida 2

Itre skandinaviska rikenas regeringar nu förenat sig, blir antaget, så icke blott undanskjutes hela myntreformen på obestämd Itid, hvaraf med visshet kan antagas ökade svårigheter för dess genomförande, då detsamma icke längre kan undanskjutas, utan uppoffras måhända för alltid möjligheten af gemensamhet med grannrikena. Den skilnad i värde, som förefannits mellan de I svenska, norska och danska specierna, har, Iredan den, medfört, särskildt för Sverige, Irätt betydliga förluster, och den olika indelningen af myntet i de tre rikena har, I vid den allt lifligare beröringen dem emelIlan, alstrat icke ringa trassel och obehag, att icke tala om förlusterna och olägenheterna deraf, att hvartdera rikets mynt en1dast med svårighet och skiljemyntet alldeles licke kunnat användas i de andra rikena, utom i de allra närmaste gränsorternä. Det vore derför mer än oklokt att nu skjuta ifrån sig möjligheten att fullständigt undanrödja dessa olägenheter, och vi hoppas också att myntkonventionens godkännande icke skall på den svenska riksdagen möta några allvarsamma svårigheter. Med temlig visshet är att förutse, att vid denna riksdag; åtskilliga förslag om löneförbättringar för embetsoch tjenstemän skola framträda. Den nya riksdagen har, dels med anledning af de mera tryckta ekonomiska förhållanden, under hvilka den först trädde i verksamhet, dels till följd af den större motståndskraft mot anslagsfordringar, hvilken han påtagligen visat sig ega, varit hittills temligen befriad från framställningar af denna art; men nu lära de stegrade lefnadskostnaderna och statskassans blomstrande tillstånd i förening väl komma att medföra Btskilliga sådana. Det lärer icke heller kunna bestridas, att den höjd, till hvilken de flesta lifsmedelspriser och flere andra oundgängliga lefnadskostnader under de sista åren stigit, försatt en del, synner: ligen.svagare aflönade, embetsoch tjenstemän i en bekymmersam ställning; men om, såsom man har anledning förmoda, riksdagen behjertar deras belägenhet, så synes det likväl böra tagas i allvarligt öfvervägande huruvida icke detta rättast och lämpligast bör ske genom ett tillfälligt dyrtidstillägg, som det må stå riksdagen fritt att åter indraga, om och när förändrade konjunkturer kunna medföra en minsknivg på samma gång i lefnadskostnaderna och i statens tillgångar. Då under en föregående dyrtidsperiod — i medlet af 1850-talet — anspråk på löneförbättringar med mycken styrka framträdde och äfven vunno gehör hos riksdagen, så beviljades tillökningarne såsom permanenta löneförbättringar och kommo följaktligen att qvarstå äfven under de väsentligen förändrade förhållanden, som några år senare inträdde. Men dåvarande rikets ständer förmådde icke motstå de kraftiga påtryckningar, som då egde rum, helst då, såsom nu, betydliga öfverskott i statskassan funnos att disponera. Man bör kunna hoppas att den nuvarande riksdagen, på samma gång som den tager för handen varande förhållanden i tillbörligt öfvervägande, reserverar sin rätt att framdeles förfara efter sig då företeende omständigheter. En nyligen i tidningarna synlig notis om regeringens planer med afseende å jernvägsanläggningar i Norrland låter förmoda att denna riksdag äfven skall erhålla sin jernvägsfråga. Det lärer väl dervid mindre blifva fråga om huruvida staten skall bygga en jernväg norr om Gefle—Dala-banan, ty en hutfvudlinies framdragande efter hand allt längre och längre mot norr har väl från de flesta håll betraktats såsom afgjord sak, än om det byggnadssätt, som bör väljas. Med icke ringa öfverraskning fann man af den nämnda notisen, att regeringen vill bygga bredspårigt äfven upp ät Norrland, under det hittillls temligen allmänt antagits att det för så enorma afstånd beräknade norrländska jernvägssystemet väl borde, för att icke blifva alltför oerhördt dyrt, byggas smalspårigt och att afbrytningen borde ega rum just vid Gefle—Dalabanan, då den olyckligtvis icke kom att ske vid Stockholm, hvarigenom åt landet skulle besparats många millioner. Utan tvifvel komma åtskilliga ganska vigtiga frågor att bringas å bane g-nom motioner från ropresentanternas sida. Bland dessa säkerligen äfven grundskattefrågan, som förmodligen kommer att framkalla många och skarpa strider och medtaga en god del af den tid, som detta år kan egnas åt riksdagsarbetet. Vi tro dock att man gör rättast i att icke öfverlemna sig åt den illusionen, att denna vidtomfattande och svårlöstal fråga nu skulle kunna erhålla en verklig lösning. Om några större lagstiftningsfrågor, som vi förmoda och hoppas vid denna riksdag skola med allvar bli bragta å bane och leda till något verkligt resultat skola vi en annan dag utförligare yttra 088. Den Gramontska affären, hvilken som bekant framkallades af Thiers påstående inför 4 Septemberkomiten, att Österrike förklarat att Frankrika icka kunda lita nå