Aftonbladet – 14 januari 1873, sida 3

en revolution, men det hade man förlåtit honom, emedan han sedermera visat sig vara lika god kung som den, hvilken blifvit född till makten. Då var Louis Bonaparte endast en narr. Men det gick illa sedan för Louis Philippe, och Frankrike fick sig en republik på halsen, hvilket alltid är ett styggt exempel. När Louis Bonaparte då smög sig öfver från England på den svenske grefvens pass, skrattade man kanske ännu, men snart märkte man hvad han kunde duga till. Han teg och såg mystisk ut, och det kan alltid hjelpa ett godt stycke på väg. Det kan visserligen hända, att den, som ständigt tiger, gör det för att icke blotta en svaghet i tankegången; men det kan ju också hända, att det är ett bevis på djupsinnighet, och är det en prins som tiger, så måste detnaturligtvis vara af sistnämnda orsak, Louis Bonaparte var alltså en djupsinnig karl, till hvilken reaktionen kunde med trygghet se ned, ty ännu då var hans ställning ej särdeles hög. Men vi veta alla huru han skaffade sig en högre position, och då såg reaktionen med förtröstan upp till honom. Det var tydligt han som skulle qväsa revolutionen, det vill säga den genomgripande ombildningen till ett bättre sambällstillstånd — ett sämre, sade naturligtvis reaktionärerna. Den 20 December 1848 stod presidenten Bonaparte upp — han hade blifvit vald tio dagar förut, tack vare åtskilliga nu kända omständigheter — och aflade följande ed: Inför gud och menniskor samt i närvaro af det franska folket, representeradt af nationalförsamlingen, svär jag trohet åt den demokratiska republiker samt att försvara konstitutionen. Skulle det vara möjligt att han ämnar hålla sin ed? utropade några af dem, som vilja. draga samhället baklänges, men de funno snart att spörsmålet varit allt för enfaldigt. Louis Bonaparte, redan då kallad Napoleon, var en alt för djupsinnig karl för att icke säga ett och mena ett annat, så vidt han kunde förmås att säga någonting. Och det blef glädje hos forntidsmännen i alla länder. Deras glädje kom sannerligen icke på skam. Vi erinra oss mycket väl den tiden och ej heller hafva vi glömt hvad som skedde i December 1851. Hvarför skall man komma ihåg sådant der? frågade för tre år sedan en gammal beskedlig herre, som egentligen icke bar några sympatier för en Napoleon, som som har ett litet hus på La-l dugårdslandet och några obligationer i sin chiffonier samt inbillar sig att den revolutionära hydran kunde hitta väg till hans hus och hans obligationer och förstöra alltsammans. Napoleon den tredje var i hans tanke en högst nyttig person, ej blott förl. fransmännen, hvilka han höllitygel, utan också för hela Europa, genom det exempel som utgick från Tuilerierna. Den gamle beskedlige herrn har det felet att ej se längre än näsan är lång, och som hon då och då får en ganska ansenlig längd, så hinna hans vyer ej ens så långt. Hvarför skall man komma ihåg sådant der? sade han i början af år 1870. Det är ju en fait accompli att Napoleon sitter på Frankrikes kejsartron. Vår gamle vän har stor vördnad för en fait accompli. Han blott stirrade på oss, då vi frågade: Om en tjuf bryter sig in i eder ehiffonier och tager bort edra obligationer samt sedan slår sig i ro och lefver Ipå räntorna, är det ej också en fait accompli? Det finnes folk af annat slag än vår gamle vän och som ej bar behof af att vara dupe samt omöjligt kan foga sig i den föregifna nödvändigheten att gilla dåliga handlingar blott för att de lyckats. Sådant slags folk kallar den napoleonska statskuppen vid dess rätta namn — ett skändligt dåd och ett dåd som är så mycket värre, emedan den som begått det aldrig sedan visat en enda tillstymmelse till änger. Vi nämnde något derom; då vår beskedlige vän afbröt med ett ängsligt: Men betänk dock att Napoleon är kejsare! Och han tillade något om att vi icke kunde göra om saken. Så talar en praktisk man: I September 1870 föll talet på Sedan och Napoleons sätt att föra kriget, hans förfärliga ansvar för att hafva småningom fört Frankrike till dess undergång samt att slutligen helt och hållet hafva lemnat det i I fiendevåld. I Det är ju en fait accompli, sade kter l vår gamle vän. Hvarför bråka mer om den saken ? Han ville visst icke försvara Napoleon, I ty dertill är han alltför hederlig. Äfventyrare afskyr han, och kriget med Tyskland tyckes hafva visat honom att Napoleons politik varit från början till slut en äfventyrarpolitik. Han till och med började darra för sina obligationer, fastän han tröstade sig med den långa vägen från Tuilerierna till Ladugårdslandet. Men hvarför bråka om Hvad som ej mer kunde ändras? Det var slutsumman af hans tankegång. Napoleon hade dock varit kejsare. När nu Napoleon lemnade detta jordiska, träffade vi åter den gamle beskedlige herrn, hvilken ännu en gång kom med sitt evinnerliga: En fait accompli. Det tjenade icke till någonting att nu mer uttala sin åsigt om kejsaren, ty nu vore han ju död. Och hvarför då längre bråka? Vi vilja hoppas, att Sverige aldrig skall få en Louis Bonaparte, men vore det tänkbart, att en sådan kunde framstå hos oss, skulle denna slapphet att foga sig i allt, som kunde kallas en fait accompli, blifva högst betänklig. Den torde icke vara utan alla vådor äfven under hvilka omständigheter som helst, så mycket mer som den gamle beskedlige herrn kanske icke så mycket är en individ, som ej mer en typ, samt derföre att han till och med understundom inbillar sig varaen politisk persons. Det tjenar 4311 inwanting att invända att vi gvanskar FE EF KT er Ei: omm JE