Aftonbladet – 14 januari 1873, sida 3

Den förflutna veckan hade kanske sin förnämsta märkvärdighet i dödsfallet i Chislehurst, ehuru ej heller detta var så särdeles märkvärdigt. Af något inflytande på Europas öden var det otvifvelaktigt icke. Det fauns onekligen en tid, då Napoleon den tredjes död kunde hafva ställt till litet oreda i verldsdelen, men efter den 2 September 1870 kunde något sådant icke komma i fråga. Den store mannen hade blifvit reducerad till sina rätta proportioner, och om han verkligen ännu i Chislehurst konspirerade, hvilket visserligen icke är alldeles otroligt, ty det är svårt att lägga bort gamla ovanor, så kunde detta lyckligtvts ej mer göra någon skada. Emellertid håller verlden på att nu kommentera Napoleons lefnad. De allra fleste komma väl öfverens om, att han gjort mer skada än nytta, men man får. ej säga något ondt om honom, icke så mycket derföre att man fäster sig vid det gamla ordspråket: om de döda intet annat än godt, som ej mer af den orsak, att mannen verkligen varit kejsare. Det är icke fråga om på hvad sätt man kommit till makten, blott att man faktiskt varit innebafvare af henne någon tid. All öfverhet är af gudis, både Caligula och Ludvig den femtonde, den franske Carl den nionde och den svenske Fredrik den förste, tyranner och stackare, alla lika goda. Ja, högstsalig hans majestät Richard den tredje bör också få Vara ifred för klander, och det skall vara en sådan ogudaktig sälle, en så förderfvad komediant, som denne välsignade Shakspeare, för att kunna tillåta sig att ej mer än hundra år efter monarkens död framställa honom på scenen i denna skepnad, som vi nu alla känna. Shakspeare borde hafva blifvit eftertryckligt tillrättavisad. Han blef det kanske af den tidens herrskaredyrkare, fastän vi glömt bort det Det fanns en tid, då alla menniskor inom och utom Frankrike, alla med undantag möj ligtvis af monsieur Fialin och kanske ännu ett par af samma gort, skrattade åt Lonis Bonaparte, Det var efter komedierna i Stras bourg och Boulogne. Man hade icke då ännu lärt sig uppskatta hans storhet, och då satt Louis Philippe också ännu mycke fast på sin tron. Detvar om den sistvämnde man sade: Den mannen är just den rätt för att betvinga revolutionen. Han had visserligen sjelf kommit till makten genon NNK ARINSNE, ANNAT nr mn