Aftonbladet – 11 januari 1873, sida 3

EM UDu SB -RIDY, BEMUTE il BRERA YR BPA fredsställelse erkänna, öfver hufvud vä skötta värf låtit komma sig till last. De framställda anmärkningarna äro små, mor de äro ej småaktiga till sitt syfte, som ä:! att bortrensa äfven smärre bristfälligheter i ett verk, hvilket vill. vara och i det hels är en värdig folk-upplaga af Tegners Sam lade skrifter. np Reseminnen af pastor Puaux. Notes de voyages. Deux mois en Italie. Pal Franck Puaux. (Nimes 1872.) Den under sin verksamhet i Stockholm så högt uppburne andlige talaren har haft den artigheten att tillsända oss sina minnen från en vistelse i Italien under förra hälf: ten af 1872. Vi tro oss göra hans många avenska vänner ett nöje, då vi som en helsping från författaren meddela ett och annat ur dessa lifliga och spirituella skildringar, detta så mycket hellre, som de enligt till kännagifvande på titelbladet icke äro till gängliga i bokhandeln. Kapitelrubrikerna äro sådana som: Om det moderna Boms framtid; Om språket i de religiösa bladen; Om alliansen mellan Preussen och Italien; Om hr Fourniers ankomst till Rom; Om den kommersiella rörelsen i Italien; Om konflikten mellan kyrkan och samhället 0. 8 -v., hvarjemte äfven förekomma små reseskizzer i detta ords vanliga bemärkelse, t. ex. om Pompeji, om Öapri, om Vesuvii utbrott, om konstsaker och dylikt. Vi ha varit något i valet och qvalet, men beslutit oss för, att till en början anföra några drag ur. förf:s utförliga skildring af de märkliga föredrag Pater Hyacinthe i våras höll i Rom, hvilka visserligen varit föremål för omtalande i hela den europeiska pressen, men dock taga sig väl och pikant ut i förf:s belysning. Man kan lätt föreställa sig, anmärker han bland annat, huru sällsamt det skulle vara att ansigte mot ansigte med sjelfva Vatikanen höra den katolske reformatorns starka stämma. För knappt två år sedan skulle ingenting sådant varit möjligt; inqvisitionsPalnteet i närheten af S:t Peter kunde då ålla uppstudsiga prester i styr. Inqvisitionspalatset? — Ja visst, säger förf., det är icke något mitt påhitt; inqvisitionspalatset existerar; det har till och med blifvit restaureradt af Hans Helighet Pius IX. Man har sändt dit mer än en prest för en vistelse som var allt avnat än frivillig. Nu tillhör allt detta det förflutna; det fins icke mer någon inqvisition. Ultramontanismen skall ock störta samman en dag; men skall den icke draga oss med sig i sitt fall? — detta var den fråga förf. gjorde sig efter att hafva lyssnat till pater Hyacinthe och äfven länge samtalat med honom. Äuvnu tycker sig förf, höra den sorgsna ton, hvarmed patern sade: .Det moderna samhället kan icke träda i förbund med katolska kyrkan af 1870; det kan och det bör det ej. Vi vilja arbeta, tillade patern, på kyrkans reformation, ty om vårt verk inskränkte sig till en fruktlös protest mot Vatikanens dogmer, skulle vi vara endast hjelplösa reformatorer. Det onda har varit rotfast i katolska kyrkan sedan långt tillbaka, och man bör gå ned till trädets rot. I en ypperlig historisk exposå framställde derefter talaren hvilken roll den religiösa reformen innehaft under sextonde århundradet, i det han framhöll reformatorernes förtjenster, men icke förbigick de bedröfliga resultat de åstadkommit genom att vid vissa trosartiklar fixera den andliga utvecklingen. Kyrkan qvarstår, tillägger för sin del förf., som ett heligt svar på folkets ängsliga frågor; men den måste afklädas den traviga mantel, hvari man inhöljt de moderna fariserna. Men så länge den qvarstår sålan den nu är, förblir en uppgörelse omöjig, ty anden är qväfd under bokstafvens mördande famntag, och vi skola ej, sådana vi nu äro, kunna godkänna en förlikning. Vi välja nu ett annat stycke i förf:s in;ressanta lilla häfte, t. ex. hans teckning af journalistiken i Italien. Man har mycket att lära i Italien, annärker förf., framför allt i fråga om poliiken, och man kan icke underlåta att gifva sin hyllning åt ett folk, som med en sällsynt hofsamhet vet att fullfölja ett stort mål och lyckas utan att framgången framkallar högmod. Det är icke en af italienska folkets minsta förtjenster, att hafva förstått att en fri och politiskt verksam press är det bästa understöd för en liberal styrelse. Journalistiken i Italien äri bästa mening populär och står enligt förf:s åsigt i skärande kontrast med hvad förhållandet är t. ex. i Frankrike, der frågornas behandling i pressen ej tränger ned till folket, dels derför att massan der ännu är så obildad, och dels derför att blott de stora tidningarte, som kosta kanske 50 eller 60 francs om iret, inläta sig på en verkligt instruktiv oehandling af det för allmänheten vigtiga. Bladen i Italien äro jemförelsevis billiga utt åtkomma och finnas i stor mängd äfven vå andra språk än landets, de många främingarne till stor fördel. Att reaktionen lock ännu är i besittning af åtskilliga örsaner, och äfven förvärfvar sig pya,är lätt utt förstå. Så t. ex. har under titeln Le Catolique ej länge sedan en ultramontansk tidning på franska språket börjat utgifvas Rom, Törf. meddelar derur en liten profvit, förskrifvande sig från ingen mindre än len helige fadren sjelf, nemligen ett påfveoref, deri det heter att sedan någon tid tillvaka har genom en mystisk anordning af len gudomliga försynen en förskräcklig! tröm af menniskor, uppfylda af elakhet och