Aftonbladet – 11 januari 1873, sida 3

då göra honom samma! tjenst, när Quinti lianus (s. 264) nämnes, eller när (s. 330) er vers af Virgilius anföres? Vi nämnde: förklaringar, som i sak ingen ting förklara för dem, som möjligen deraf kupna vara i behof, utan äro för helt andra läsares räkning afsedda, om ej alldeles oum. bärliga, dock alltid beqväma literärhistori ska anmärkningar. Detta leder os3 till en annan erinran vid utgifvarens åtgärder i denna del af verket. Skulle det ej låtit sig göra, utan att derför förfalla till en mot planen stridande och äfven eljest olämplig vidlyftighet, att genom en annan formule. ring och med några få ords tillägg förvandla de literärhistoriska hänvisningarna till verk liga karakteriserande sak-upplysnivgar för dem, som kunna deraf hafva behof? Mången läsare lärer nu vid noten till sid. 272 blott utbrista med en af Holbergs hjeltar: hvad lerer jeg heraf, ty han väntade att få veta något om innehållet eller beskaffenheten af den i fråga varande posten i det långa lite rära syndaregister, Tegner förehåller den olycklige Hammarsköld. Och vidare: när i anmärkningarna (s. 352) till ett Tegnårs bref meddelas biografiska data om en mängd i brefvet nämnda teologer, som Tegnår råkade i Tyskland, hvarför ej nämna något om Henrik Stephanus och Benjamin Franklin, med hvilka Tegner (8. 265) råder Hammarsköld att söka täfla i sättandet. Vore ej här för det första biografiska data på gin plats? Vi fråga i den princips namn, som atgifvaren eljest följt, och enligt hvilken upplysningar meddelats, som måste vara afsedda för läsare med ytterst ringa boklig bildning? Och vore ej äfvenledes en förklaring af Tegners hänsyftning påkallad? När Hemsterhuysiska konjugationssystemet nämnes (s. 268), hvarför har ej utgifvaren i sina ioter bestått dess berömde upphofsman åtminstone lika många rader, som den bland rr teologer och filosofer, hvilken affärdats snapphändigast å sidd. 352—353? Våra spörsmål kunde blifva flere, men de unförda lära vara tillräckliga, attgifva skäl ör det ofvan uttalade omdömet om det minIre konseqventa förfarande, utgifvaren mot. slutet af sitt, såsom vi gerna och med tillredsställelse erkänna, öfver hufvud väl skötta värf låtit komma sig till last. De ramställda anmärkningarna äro små, men le äro ej småaktiga till sitt syfte, som är utt bortrensa äfven smärre bristfälligheter ett verk, hvilket vill. vara och i det hela ir en värdig folk-upplaga af Tegners Samade skrifter,