Aftonbladet – 11 januari 1873, sida 2

ett par timmar, hvarefter hon vanligtvis gick ut, gjorde en rund hos sina fattiga elle sjuka skyddslingar, och ktervände hem leende och glad. Men ocksä ungefär två gånger i veckan kunde man få se henne sitta hopkrumpen i en vrå, missnöjd med universum i allmän het och vår moder jorden isynnerhet; och vid dylika tillfällen, det måste medgifvas. stannade hon hemma och lät Pompey smaka piskan, Pompey hade ej förstånd nog att inse det han egentligen borde fått känna af piskan hvarje dag, eller att denna motion gjorde hans matmoder godt. Hvad han visste var att denna senare, som gjorde allting väl och noga, också medj stor skicklighet och kraft brukade piskan; hon behöfde dertill ej mer än tio sekunder, men Pompey fann sig dock på denna korta tid fullkomligt afpiskad allt damm. Känslan af rättvisa var lika starkt utbildad hos miss Woffington som hos andra fruntimmer — det vill säga, hon hade ej ett grand deraf. Dä hon ej hade sina anfall af gallfeber, var den odygdige svarte pojken lika skyddad från bannor och band som en markatta, eller en knähund, och åtskilliga medlemmar af den qvinliga betjeningen lemnade huset för Hans skull, Han hade blifvit upptagen af ren barmhertighet; han åt och drack och kläddes som -en morisk prins; och en gång då han var illa sjuk värdades han ömt af samma hvita hand, som höjde den förargliga piskan; och då han troddes vara död, tillät hon ej hans begrafning ske, hvilket gaf honom ett tillfälle att vakna upp ifrån de döda, som sällan gifves negerpojkar, och han begagnade sig deraf och kom till lifs igen. Öaktadt allt detta råkade dock de fördömda