Aftonbladet – 11 januari 1873, sida 2

rader, I hvilka sjelfva påbudet om den eller 1 den bönen är affattadt, vara af något in-li trecBo. 1 I denna riktning går ett af sista statsre-1 visionen framgtäldt förslag, hvilket på sam-: ma gång löser den ytterst vigtiga fråga om 1 legala notisers offentliggörande, hvilken brag:i tes å bane af lagberedningen år 1850, men ,! sedan, ty värr blott allt för länge, undan-: skjutits. Lagberedningen var af den åsigt,l!l att det sätt som begagnas, när — enligt: gällande lagar och författningar — stämningar, andra kallelser eller underrättelser : af hvarjehanda slag skola genom allmänna l tidningarne meddelas, ej är tillfyllestgörande, ! och att ändamålet endast kan vinnas genom l ett kungörelseblad, som sprides lika vid-l: sträckt med det, hvarigenom lagar och för-: fattningar promulgeras, och som derför bör . kostadsfritt utdelas till alla kommuner. Detta : åberopades också såsom motiv för den 1866 aflåtna propositionen om kostnadsfri utdel-l. ning af Post. och Inrikes tidningar; och det lärer lika litet böra betviflas, att riksdagen . villigt skulle medverkat till denna åtgärd, om meningen varit att förvandla Postoch Inrikestidningar till blott ett officielt kungörelseblad, som att afslaget föranleddes af den dermed förbundna och helt säkert hufvudsakliga planen att derjemte åstadkomma en af statsmedel underhållen politisk ministeriel tidning. Emellertid förhåller det sig ännu, såsom på lagberedningens tid, att de allmänna tidningar, hvari enligt lag en mängd af meddelanden skola införas, på hvilkas iakttagande ganska många menniskors hela välfärd ej sällan beror, höra till landets minst spridda och lästa. Ett allmänt kungörelseblad, spridt till alla kommuner och sålunda görande skäl för namnet allmänna tidningar, skulle gärdeles lämpligt kunna, jemte sitt ändamål såsom källa för legala notiser, öfvertaga såväl hvad som bör afsöndrag från författningssamlingen, som öfriga nu i Postoch Inrikestidningar under olika rubriker in förda officiella underrättelser; men i öfrigt naturligtvis blott vara, hvad namnet angifver, och således icke hafva ens någon anstrykning af diskuterande eller polemiserande tidningsorgan. Författningssamlingen åter finge blifva, hvad en sådan bör vara och under en annorlunda organiserad ledning kan blifva, omfattande mångt och mycket, som man nu fåfängt der eftersöker. Det är en sådan anordnings hufvuddrag revisorerna framlägga i följande yttrande: Uti den här ofvan för ecklesiastikdepartementet under rubrik arvoden och gratifikationer upptagna summa ingår ett belopp af 900 rdr som, jemlikt k. brefvet den 13. December 1850, utaf åttonde hutfvudtitelns anslag till skrifmaterialier och expenser anvisats såsom årligt arvode åt redaktören af svensk författningssamling. Kostnaderna för tryckning och utdelning af författningssamlingen bestridas från samma anslag och hafva under revisionsåret uppgått till 28,395 rdr 56 öre. Oaktadt således kostnaderna för detta författningstryck ingalunda äro obetydliga, lemnar det dock i afseende på användbarhet och fullständighet mycket öfrigt att önska. Under det deri finnas intagna ett stort antal stadganden, som visserligen äro af beskaffenhet att nödvändigtvis böra komma till allmänhetens kännedom, men likväl endast för en kortare tid ega betydelse, såsom K. M:ts kungörelser angående tillförordnad regering, bönedagsplakater, kommerskollegii kungörelser om kolerasmittade orter m. m., säknar aän en mängd k. bref och resolutioner, hvilka innehålla stadganden, som för längre tid äro af allmän vigt. För att åt författningssamlingen bereda erforderlig fallständighet, utan att den genom allt för stor vidiyftighet blefve mindre användbar, vore det, enligt revisorernes uppfattning, nödigt att från densamma utbrötes alla sådana förordnanden, som äro af mera tillfällig natur, och hvilka då kunde, jemte legala notiser i öfrigt, inrymmas i ett särskildt kungörelseblad. Författningssamlingen komme då endast att innehålla sådant som vore af mera permanent natur. Enligt den nu för redaktören af Svensk Författningssamling gällande instruktion af den 13 December 1850 har denne icke någon rätt att urskilja och bestämma hvad som bör i samlingen intagas, utan skall han endast från vederbörande emottaga hvad af dessa till införande aflemnas. Om det icke må finnas lämpligt att härutinnan göra ändring på det sätt, att redaktören sättes i tillfälle att pröfva och afgöra, hvilka K. M:ts och embetsmyndigheters baslut, som borde iförfattningssamlingen inflyta, torde såväl för de särskilda statsdepartementen, som för de förvaltande verken embetsverken böra meddelag bestämda föreskrifter om skyndsamt aflemnande till författningssamlingens redaktör af alla sådana beslut, som kunna för allmänheten vara af vigt att känna, och hvilka derför börainämnda samling intagas. Genom vidtagande af den utaf revisorerne nu antydda anordning komme otvifvelaktigt kostnaderna för författningstrycket att ibetydlig mån ökas, men denna omständighet synes ej böra på frågans afgörande inverka, då den ifrågasatta förändringen är för det allmänna af stor och obestridlig vigt. Då till äfventyrs någon torde föreställa sig; att något hinder för anordnande af ett nytt allmänt kungörelseblad för så kallade legala tillkännagifvanden skulle kunna ligga i det genom. k. brefvet af den 22 December 1791 åt Svenska akademien meddelade privilegium å utgifvande af Postoch Inrikes Tidningar, hvari legala kungörelser, för att medföra laglig verkan, borde införas, torde vi här böra erinra om, att i fråga varande privilegium ej längre eger giltighet, såsom ej varande förnyadt på sätt tryckfrihetsförordningen säger. K. M:t är sålunda af detta akademiens f. d. privilegium oförhindrad att vidtaga den åtgärd, som kan finnas lämplig; kungörelsen af den 19 December 1844 om