Aftonbladet – 11 januari 1873, sida 2

STOCKHOLM den 11 Januari, Svensk Författningssamling, Det skick, Svensk Författningssamling öreter, har länge varit föremål för lika beogade som skarpa klagomål och anmärkninsar, bland annat för ej länge sedan i rikslagens båda kamrar med anledning af ett örslag, framlagdt af en i ämnet särskildt sakkunnig och kompetent person, nemligen kommerserådet Sjöberg, Att denna framställning då ej ledde till något resultat, torde till en del få tillskrifvas den omstänligheten, att man ansåg tillräckligt, att uppmärksamheten blef fäst å denna angelägenhet, emedan vederbörande sannolikt utan nåson mera direkt uppmaning skulle skrida till afhjelpande af de öfverklagade bristfälligheterna — en förhoppning, till hvars förverkligande man dock sedermera ej förmärkt något tecken. Att man i författningssamlingen förgäfves söker en stor mängd stadganden af allmänt intresse, lärer vara allmänt bekant. Vi skola derför blott anföra några få exempel, som för tillfället rinna oss i minnet. Der saknas sålunda de nu gällande stadkarne för Vetenskapsakademien af 13 Juli 1850, hvilka eljest kunde tyckas förtjena en plats der lika väl som reglementet för för-! valtningen af riksbiblioteket i Stockholm af 18 December 1863; der saknas en så märklig och betydelsefull författning som k, brefvet af 13 Dec. 1867 angående bestämmande af en provisionel gräns mellan den egentliga fjellbygden och den till odling tjenliga delen af Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker; der saknas k. b. af 26 Febr. 1864 om biskopslöneregleringens af 1859— 1860 årens riksdag fastställda grunder; der saknas till och med instruktionen för utrikesdepartementet af 27 April 1858. Deremot har författningssamlingen utrymme för en ändlös mängd saker, som förnuftigtvis icke tillhöra en författningssamling. I densamma införes en del af riksdagstrycket — K. M:ts tal på rikssalen och berättelse om hvad i rikets styrelse sig tilldragit. Der inrymmas kommerskollegii kungörelser om pestsjukdomars utbrott eller upphörande; om vi i en hast räknat rätt, förekomma i 1868 års samling ej mindre än tretio dylika meddelanden. Der intagas kungörelser om tillsättning och upplösning af tillförordnad regering, hvilket är en sinnrik anordning, när, som ofta händer, underrättelsen om den förra åtgärden först hinner offentliggöras genom författningssamlingen sedan den senare redan egt rum och förkunnats i officiella tidningen. Der fins plats för cirkulär till konsistorierna om bön för allmänt kyrkomöte, äfvensom för de bekanta serierna af böner, först under N. N:s med lifsfrukt välsignade tillstånd, sedan med anledning at densammas lyckliga nedkomst, och slutligen för hennes återvunna bhelsa. Man kan till och med i författningssamlingen påträffa historiska afhandlingar af betydligt omfång, såsom f. d. statsrådet Carlsons personalier öfver konung Oscar, ja — protokoll vid högstdensammes liköppning. Såsom prof på det alfabetiska registrets beskaffenhet må anföras, ur årgången för 1866, att rubriken edsformulär upptager och hänvisar till n:r 43, som innehåller det under 29 Juni från civildepartementet utfärdade nya formuläret för civile embetsmän, medan det under samma dag, men från justitiedepartementet, utfärdade nya formuläret för trooch huldhetseden icke i registret återfinnes under rubriken edsformulär, utan under trooch huldhetsed, hvilken anordning är lika egnad att vilseleda, som att ådagalägga hur ett sakregister icke bör inrättas. Skärskådar man den för redaktören af Svensk Författningssamling gällande instruktion, så finner man lätt, att han egentligen icke såsom sådan existerar. Den verklige redaktören är en månghöfdad personlighet, nemligen vederbörande embetsmyn: digheter, från hvilka den så kallade redaktören eger att mottaga och till boktryckeriet aflemna manuskript. Om och när allmänvigtiga k. bref, cirkulärer m. m. komma att införas i författningssamlingen, beror af tycke och smak på en mängd olika håll, hvarifrån man kan låta bli att låta redaktören mottaga någonting. Kort sagdt: det fins absolut ingen högsta ledning, ingen enhet, ingen grundsats, endast slump och tillfälligt förgodtfinnande i den s. k. redaktionen af Svensk Författningssamling, och detta är hvad som först och främst behöfver bättras. För det andra är det tydligt, att om författningssamlingen skall komma att mot: svara hvad man förnuftigtvis söker under en sådan benämning, och om man ej vill genom den betydliga tillökning af allmän intressanta författningar (i ordets vidsträcktaste mening), som påfordras, orimligt öka ärsvolymen, man måste frän densamma afsöndra en hel mängd sådana saker af alldeles öfvergående intresse, zom icke rätteligen höra dit. Att en del af dessa, som kungörelser om t. f. regering, kolera-kungörelser o. d. ändock behöfva offentliggöras på sådant sätt, att de blifva allmänt tillgängliga, är ganska visst; men rätta platsen för dem är en annan, nemligen en tidning. Att en annan del af författningssamlingens nuvarande, obehöriga innehåll hvarken bör tryckas å förra eller senare stället — såsom de förut nämnda, ändå offentligt tillgängliga delarne af riksdagstrycket — är temligen klart. Om en tredje del slutligen, såsom föreskrifter om kyrkoböner, gäller detsamma af annat skäl, nemligen att de, expedierade till vederbörande, genom dem i alla fall måste befordras på samma gång till verkställighet och derigenom till den offentlighet, som här är af nöden; — ty för menigheterna lära ej de EEE EEE AR