Aftonbladet – 11 januari 1873, sida 2

Morgonen af denna dag hade funnit mr Vane vid ganska dåligt lynne, och tydligen missnöjd med sig sjelf; men om aftohen kom han hem i ett lycksalighetsrus. Hans poetiska entusiasm, hans kärlek, hans fåfänga voro på samma gång tillfredsstälda, Och hvar och en af dessa tre har förut ensam besegrat dygd och förstånd millioner gånger. Huru kom det sig då att redan nästa morgon moln betäckte hans panna? Var det derför att männen äro lyckliga blott så länge det är tvifvelaktigt om de skola nå sitt mål! Var det brefvet från Pomander, hvari han omtalade sina snara återkomst och hånande frågade om hans vän ännu lät bedraga sig af Peg Woffington? Eller var det samma hemlighetsfulla oro som periodiskt angrepp honom, och dessemellan gaf vika för nöjet och dess gyllene drömmar? Dagen efter denna skulle ju blifva en förtjusningens dag. Hon hade emottagit en bjudning att spisa middag hos honom, tillsammans med Cibber, Quin, och andra skådespelare, kritici m. fl. år vän; sir Charles : Pomander, hade gjort sig skyldig till ett par obetänksamheter: först hade han skrifvit två, tre bref, fulla af vördnadsfull bedädran till miss Woffington, som Han förtalade för Vane; sedan hade han köpt någonting, Detta köp gällde miss Woffingtons lilla svarta slaf, Pompey. Det är ett sorgligt faktum att Pompey icke var sin herrskarinna tillgifven; han var visserligen ibland litet förälskad i henne, so: små gossar ibland bruka vara, men på dt hela rådde dock hatet i hans lilla svarta barm, Det var ej utan orsak, Hans herrskarinna led at två obotliga sjukdomar, sorg och dåligt lynne. Ungefär tyå gånger i veckan bruk ade hon gråta