Aftonbladet – 11 januari 1873, sida 2

MARGARET WOFFINGTON. Öfversättning från engelskan AF MATHILDA LANGLET -). Den gamle narren, sade Vane, påstod att du hörde hvad jag sade, men det är jag viss på att du inte gjorde, eller huru ? Jag är rädd att jag mäste erkänna mig brottslig. En skådespelerska har så goda öron då det gäller bifall — och för att säga sanningen hörde jag ett ord, eller par, och det tog, sir — det tog ! Du förfärar mig! På det sättet skall jag aldrig af dina anletsdrag kunna ana hvad du ser, hör eller tänker. Då du vill veta något sådant, så fråga mig, och jag skall säga dig det. Men ingen annan och ej heller du skall på annat sätt få veta en enda af mina tankar. Hörde du den obetydliga hyllning jag egnade dig när du kom in? frägade Vane, Ahnej, såvida der ej var något om att målare och skulptörer hade att lära af mig, och talare kunde från mina läppar få höra den musik, som i Athen -besegrade rasande folkhopar och segerdruckna prinsar. Var det sä? Du barhsliga menniska! Aldrig har bifall ljudit så skönt för mina öron, hviskade hon och böjde sig emot honom som en kärleksgudinna. Frestelsen var för stark; hans läppar mötte ett par andra, sammets. mjoka, purpurröda, och de skydde ej mötet, utan bjödo sigimed en himmelsk suck, medan den svallande barmen och den fuktiga blic ken förrådde att hon ändtligen var besegrad, Ars 4) Se A. B. M 2—7.