Aftonbladet – 9 januari 1873, sida 3

Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 15 Dec. Bland de många mindre lyckliga följder som den för närvarande rådande söndringen mellan regeringen och represertationen med för, torde en af de icke minst betydelsefulla vara det hinder, som härigenom lägges i vägen för en förtroendefull och fruktbar samverkan till befrämjande af vigtiga ändar mål på statshushållningens område. Både sjelfva förhållandena och allmänhetens önskningar tyckas gynna reformer i denna riktning; men utsigterna, att sådana skulle kunna bana sig väg, torde det oaktadt vara mindre än någonsin förr, så länge de rent politiska tvisterna nästan uteslutande taga statsmakternas uppmärksamhet i beslag, och så länge styrelsen icke blott sjelf har svårt att använda ett kraftigare initiativ, utan hon äfven tyckes vilja förbindra representationen att utveckla den positiva verksamhet, som man väl eljest borde kunna vänta sig. Oaktadt t. ex. statsinkomsternas hufvudsakligaste källa, tullinkomsterna, iår ha influtit så rikligt, att regeringen sannolikt skall se sig i stånd att möta nästkommande storthing med ett öfverskott af omkring !4 millon spd., fing det dock knappt någon utsigt att detta gynnsamma förhållande skall begagnas till att nedsätta budgeten. Kommer den nuvarande lyckliga ekonomiska ställningen att utöfva något inflytande på regeringens nästa budgetförslag, så torde let väl snarare bli för anspråk på förökade anslag än för förslag om skattenedsättningar, huru starkt sådana än imånga riktninvar tarfvas för att utplåna gamla ojemiheter och obilligheter. Men på denna punkt är det då åter lika. säkert, att hon skall råka i strid med de inom storthingsmajoriteten rådande åsigterna. Man har i en särskild från det senaste storthinget hvilande sak ett ganska upplysande exempel på denna ständiga divergens äfven beträffande de ekonomiska frågorna. Förlängre tid sedan blef det nemligen genom lag stadgadt, att en fiskerierna sedan gammalt drabbande afgift, hvilken användes till aflöniog af prester, skulle samlas till en fond och, när denna hade uppnått en viss storlek, upphöra. Sedan det bestämda beloppet blifvit uppnådt, framlade likväl regeringen förslag, att afgiften fortfarande skulle utgå och nu användas till fiskeriernas fromma, såsom hamnanläggningar 0. s. v. Härpå ville storthinget dock icke gå in, och saken återsändes till regeringen med anhållan att infordra förklaringar från handelsföreningarna och kommunalrepresentationerna i kustdistrikterna. En mängd sådana förklaringar ha på de -genaste månaderna inkommit och skola näppeligen gifva stöd åt regeringens förslag om bibehållande af en särskild skatt på en viss näringsgren, och om regeringen — såsom hon förmodligen gör — nästa år förnyar sitt förslag, är det väl all sannolikhet för, att hon skall möta ett bestämdt och afgörande afslag från storthingets sida, ochdetta ieke minst af rent principiella skäl, bland andra en önskan att, så vidt möjligt är, lindra statsbördorna och dertill just begagna de jemförelsevis goda tiderna. Trots den dyrhet, som — åtminstone i städerna — pu råder i afseende på några af de vigtigaste lifsamedlen, måste det nemligen ändock: medgifvas, att landets ekono miska trefnad i det stora hela under sistlidet år icke varit otillfredsställande, och att