Aftonbladet – 8 januari 1873, sida 3

Iframföra sina lyckönskningar för den ex I kejserliga familjen. Under julveckan och på nyårsdagen ha Ipåfven hållit åtskilliga tal, hvilka äro sär Ideles märkliga genom den fiendtlighet de Tlägga i dagen mot nutidens ider och kul tar oeh vid hvilkas läsande man klarare är någonsin måste inse, att mellan den romer Åska hierarkien och de moderna frihetsoch humanitetssträfvandena ingen försoning är möjlig. Under en audiens, som Pius IX lunder julveckan gaf en deputation af ro merska adeln, förklarade han, att prester skapet och aristokratien äro tronernas stöd. och han yttrade i detta hänseende sin belåtenhet med Roms adel, hvilkens skuld det icke var, att den påfliga tronen för en tid blifvit skakad. Derefter fortfor påfven så. lunda: I sanning, äfven Jesus Kristus älskade aristokratien (!); jag har, om jag icke misstager mig, redan förut uttalat denna tanke för eder. Äfven han ville vara af adelig börd, af Davids hus, och evangeliet gifver oss hans slägtregister ända till Josef och Maria, af hvilken han föddes. Aristokratien, adligheten är en gåfva af Gud; bevaren den derföre omsorgsfullt och begagnen den på ett värdigt sätt. Jag vet, att I gören det genom kristliga och barmhertiga gerningar, åt hvilka I ständigt egnen eder med så stor uppbyggelse för nästan och till så stor fördel för edra själar. Jag har sagt, att aristokratien och presterskapet äro tronens båda stöd. Jag återkommer härtill för att säga, att de troner, hvilka stödjas af pöbeln, d. v. s. af dem, hvilka vanligen lefva i otro, af massan af dem, som hysa hatfulla känslor mot Gud och hans kyrka — att dessa troner äro i högsta grad svaga och skröpliga. Och om icke en gång de rätt färdigaste troner ha kunnat motstå dessa djefvulska makters stormlopp, huru mycket mindre skola då de kunna det, hvilka äro bygda på orättfärdighet, högmod, rof och förtal! Huru är det möjligt, att sådana troner kunna blifva beståndande ? Voce della Veritå berättar att påfven, då han den 1 dennes mottog officerarne vid palatinska godset, berömde deras uppförande, hvilket var i så hög grad olikt desse invånares i Pentapolis, hvilka kort före sin förderfyvade stads förstöring. dansade och roade sig hejdlöst. Kort derefter föll eld från himmelen på staden och förvandlade den till aska, Påfven tillade: Någonting dylikt sker nu. Tre stora olyckor hota verlden. Europa, Italien, Rom roa sig och dansa på denna af faror uppfyllda jord. Vidare mottog påfven de andlige ordnarnes generaler. Han besvarade deras lyckönskningar och yttrade: Det är nu tredje gången i mitt lif, jag ser de andliga korporationer, i hvilka kyrkan alltid fann ett stöd, undertryckta. Det ingår i Guds afsigter, att dessa korporationer skola vara utsatta för sådana motgångar. Han finner det kanske nödigt att sålunda tid efter annan rena denna utvalda skara, som kämpar för hans sak. Men detta är en Försynens hemlighet, som jag icke känner. Emellertid försäkrar jag eder, att jag för min del icke endast kämpat med pennan, utan äfven ansträngt alla mina krafter för att se, om från något håll en engel skall komma oss till hjelp. Jag skulle dock icke våga säga, att jag önskar att Sanheribs engel måtte visa sig och förjaga alla dessa menniskor. Nej, detta ingår icke i mina tankar. Jag önskar snarare, att en engel måtte komma, som omvänder allas hjertan, Skall min önskan uppfyllas? Jag vet det icke; men jag fruktar att hon icke skall det. Det förefaller mig, som om alla mina motståndare fullföljde samma mål, ehuru några vilja undertrycka mig genom våld och andra genom list. Hvad skola vi göra? Vi befinna oss i landsflykt. Vi böra framträda inför Gud med bönens mäktiga vapen för att erhålla, om icke allt hvad vi önska, åtminstone en lindring i våra olyckor. Påfven uttalade sedan välsignelsen öfver aila andliga ordnar i verlden. Den till den 1 dennes, enligt telegram, bebådade stora arbetsinställelsen af koloch metallarbetarne i Syd: Wales tyckes ännu icke ha utbrutit. Då en arbetsinställelse af så betydliga dimensioner — det är fråga om vid pass 70,000 arbetare — i dessa industrigrenar är en händelse af stort intresse, icke blott för England, utan för hela Europa vilja vi efter Daily News i körthet redogöra för hufvudpunkterna i denna rörelse. Hvad som först och främst är betecknande för. denna industriella kris är, att initiativet till den samma icke utgått från arbetarne utan från arbetsgifvarne. De hafva lärt sig af arbetarne att förena sig till uppnåendet af ett gemensamt mål, och då de nu med engelsmännens energi och praktiska förstånd hafva ått ögonen öppna för det farliga att i enl: klasstrid ständigt inskränka sig till defen : siven, hafva de kommit öfverens att för omvexlings skull gå anfallsvis tillväga, och de hafva derför låtit sina arbetare veta, att rån och med den 1 Januari detta år skulle leras lön minskas med 10 procent. Detta beslut är egentligen resultatet af en af arvetsgifvarne nyligen vunnen seger. Arbe-l; arne i de nämnda distrikten fordrade nem1 igen för någon tid sedan en betydlig förvöjning i sin lön, men principalerne förklaade enhälligt, att de ögonblickligt skulle afskeda de arbetare, som vidhöllo denna forIran och gent emot denna bestämda hållning öllo arbetarne till föga. Sedan dess hafva mellertid prisen på de omtalade industrirodukterna betydligt nedgått och detär på rund häraf som arbetsgifvarne, följande det 1 f arbetarne gifna exemplet, hafva beslutit tt förflytta kriget till fiendens läger och li ledsätta lönen. Som man kan tänka sig,c örargckada datta haclnt otar päralaa hland I