Aftonbladet – 8 januari 1873, sida 3

Åh, hjelpen mig! ropade den stackars gumman, med hjertskärande stämma; åhb min rygg, mina höfter! O, hvad jag lider!s tillade hon med svagare röst. Hvad var att göra? Mr Vane erbjöd sir pongknif för att skära upp hennes snörlifs hand. Förr skulle pi få skära af mitt hufvud ropade hon, med återvändande krafter. Be klaga mig inte, tillade hon i sorgsen ton: jag förtjenar det ej.Hon såg upp med en rörande min af sjelfförebråelse och sade: 0, fåfänga! öfvergifver du aldrig oss qvinnor?s . . Nej, min fru, sade pagen, som verkli gen var en beskedlig flicka; det var endas er stora godhet mot oss, inte fåfänga. Åh Åh! Och hon började gråta. Nej, mina barn, sade den gamla damen det var fåfänga, jag ville visa er huru er gammal gumma skulle kunna öfverträffa er och jag har fyrödmjukat mig sjelf genom försöket att förödmjuka eder. Det är e mer än rätt., tillade hon och började gråta litet. Detta var mycket ledsamt, sade Cibber. Mrs Bracegirdle såg upp på dem (de hade satt henne i en ländstol) och blickade ljuft, vänligt och allvarligt på sin gamle kamrat, men då hon långsamt och eftertryckligt sade till honom: Colly, vid vår ålder, var dettailla gjordt af oss! Ni och jag — hvarför äro vi ännu qvar i detta lifvet? För att uppmuntra de unga att sträfva till den konstens höjd vi sjelfva fordom sökte nå. Gamle vän, vi hafva i stället sökt göra dem missmodiga. En stor synd af den som är gammal! Det är deras tid nu. Och vi hafva haft vår Här smålog bon ogh lade sakta sin hand i den gamle