Aftonbladet – 8 januari 1873, sida 3

kamratens, medan hon tillade, nästan hög tidligt: och nu måste vi i lugn och ro van dra till vår sista hviloplats, och ej harma eller förbittra de sista minuterna af lifvet flyende timmar. Huru uttryckslösa och kalla synas mij ej dessa ord, der de nu stå skrifna, dess ordvälnader, som på hennes läppar voro er lefvande makt, och såsom vältaligheten all tid gör, beherrskade hvarje hjerta, son nåddes deraf. De unga älskade henne i detta ögonbliek och den gamle mannen, besegrad, och på minnande sig sina egna lefnadsfel och svag. heter, stod ett ögonblick tyst med näsduke; för ögonen; derpå sade han; Nej, Bracy, nej. Hon har rätt, min: unga vänner. Förlåten mig att jag så hög älskar de vänner som gått bort, och den tid då jag var hvad I nu ären. Fördöme hen as alft fal : no, tillade han, halft förlagen öfver si rörelse, hon narrar oss att skratta och gråta som hon vill, alldeles såsom hon gjord fordom. Hvad säger han, mitt unga fruntimmer sade den gamla aktrisen litet snäft. Han säger att ni, efter behag narrar ost att gråta eller skratta, och det gör ni san nerligen också. Och detta är Margaret Woffingtons be grepp om en verklig skådespelerska! För bättra det, Cibber och Bracegirdle, om 1 kunnen, sade den gamla och sprang upp. snabbt som blixten. Derpå kastade hon en biljett till Cibber, och gick skyndsamt ut ur rummet, utan att en enda gång se sig tillbaka. De öfriga stodo som förstenade och sågo ömsom på hvarandra, ömsom på den tomma stolen. Slutligen vek Cibber upp biljetten och läste högt. Spelar triötrac; kan der