Aftonbladet – 4 januari 1873, sida 3

Svenska akademiens handlingar ifrån 1796. Fyrationdesjunde delen; (Stockholm 1872. P. A. Norstedt Söner.) Man må hysa hvilka Ssigter som helst om svenska akademien såsom sgtatsinstitntion, om betydelsen för den fosterländska odlingen af den för henne satta uppgift och hennes sätt att lösa densamma, så torde man dock säkerligen fö medgifva att den del af hennes verksamhet, som genom ken: nes tryckta havdlingar offentliggöres,. i allmänhet. väl fyller sin nppgift att arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghets, särskildt. hvad. den vittra prosan angår... De nya delar af akademiens: handlingar, som hvart. eller hvartannat år utgifvas, äro derför alltid välkomna gåfvor för hvarje vän af Sveriges litteratur. De hafva visserligen på senare tiden i poetisk väg haft litet eller intet att bjuda på. Men orsakerna dertill äro lätt insedda: dels är må hända vår tid icke i högre mening en poetiskt alstrande, ty hennes håg är dertill för mycket utåt vänd; dels är kanske ock akademien, liksom tiden sjelf, mera kritisk och håller derför i en berömvärd nidskhet mera än förr på sådana belöningar, som berättiga de prisbelönta: skrifterna till införande i akademiens hatcälingar; dels har väl ock slutligen tidens praktiska riktning lärt den unge skalden en närmare och lättare väg till introduktion hos den stora allmänheten än genom akademiens handlingar. Å andra sidan måste ock erkännas att de akademiska handlingarnas värde snarare vunnit än förlorat på frånvaron af de unge poeterrnes bidrag; innehållet i dem är nu mer moget, ty det är akademiens egne ledamöter, som man har att uteslutande tacka derför. Då desze nästan samtlige äro män, som sett sin lefnads sommar eller stå vid gränsen derat, kan man lävt förstå att alstren af inbillningens fria lek skola blifva lätt räknade När de någon gåsg förekommit, hafva de dock alltid varit fullhaltiga. Det blifver således den sköna prosan, som mer uteslutande blifver uttrycket för deras vittra. alstring. Prosan är visserligen mindre färgrik än poesien, men. hon är på samma gång en mer egentlig form åt tanken, Hon är ej mindåre ädel, derför att hon är klarare, och såsom konst står hon ej lägre, derför att hon utan någon konst af den stora mängden användes såsom hvardagsspråk, Den pyligen utkomna delen utgöres till till hofvudsaklig del af de minnesteckningar, som akademiens. yngste ledamöter hrr F. A. Dah!gren och P. Genberg gifvit af sina föregångare inom akademien A. Å. Grafström och H. Reuterdahl, samt den öfver föremålet för fjolårets akademiska minnespenning, skalden Erik Johan Stagnelius, af hr Böttiger författade. Dertill komma hr Wennetbergs tal såsom direktör vid akademienaj högtidgdag 1871.och hr Ljunggrens svar på br Genbergs inträdestal. Af de tre minnesteckningarna är hr Dahlgrens af Grafström den enklaste, hvars Pgentliga konst. visar. sig i det samyvetsgranna samlandet af alla fakta, som kunna sprida något ljus öfver den bortgångnes personlighet, och i: den egon ARTER desamma; Det är en plastisk bild af den gamle, älskliga skalden, som hans. efterträdare på detta sätt skänkt. , Af subjektiva moment finner man deremot här Intet: intet försök att tränga in i den skillrada personens hjärta ogh innersta motiv, vilka tillräckligt uppenbarade sig under en ång lefoad och mångsidig verksamhet såsom skald, lärare, själasörjare, familjfader och medborgsman;-och allra minst nägot försök a bida 6 ek AA