Aftonbladet – 2 januari 1873, sida 4

ste mästarne i tyska språket varit anni större, om de fått bättre insigti detta språk och i tid erhållit god ledning vid dess an: vändning i skrift. Vi hafva redan påpekat, att många stora skriftställare bevisligen öfvat sig i författande redan i unga år. Men jämväl en anran omständighet förtjenar härvid tagas i oetraktande. Studiet af literaturen gifver vid handen, att de allra fleste skriftställares örstlingsarbeten lida af stora brister, isynrerhet af formel art. Derjämte vet man, tt många af dem, som redan i sina först ffentliggjorda arbeten ädagalagt mästerskap, lessförinnan ihärdigt och länge arbetat för in auktorliga utbildning, ehuru de varit og blygsamma och förständiga att ej vilja locka allmänheten penningar för sina lärospån 3), Helt säkert skulle detta förberelande arbete både blifvit grundligare och varit lättare undangjordt, om det fortgått småningom och under skickliga lärares ledning. Vi neka naturligtvis ej härmed, att i detta som i alla andra fall högst märkliga undantag stundom förekommit. Det är sålunda en känd sak, att somliga personer hafva så stora anlag för skriftlig framställning, att de behöfva vida mindre öfning än andra. Herr Bergman t, ex. har den glada erfarenheten, att färdigheten att skrifva kommer liksom af sig sjelf (s. 31). — Men man lagstiftar icke ensamt för de glesa undantagen utan hufvudsakligen med afseende på det stora flertalet, de många. I allmänhet är öfning. nödvändig för att uppnå. färdighet. Om det nu är ett af de första krafven på en bildad person, att han skall kunna med klarhet och reda framställa sina tankar i skrift, så torde väl deraf följa, att skolan — man må för öfrigt hafva hvilken åsigt som hälst om hennes ändamål — bör i god tid och i rätt ordning gifva tillfälle till sådan öfning, i synnerhet då det visat sig, att skriftliga öfningar äro bland de yppersta medlen för lärjungens rent formella utveckling, att de återverka på hans öfriga studier samt bidraga att göra dessa grundligare och mer omfattande 4). Att föräldrar stundom komma fram med förslag om borttagande äf skrifningar, kan bero derpå, att dessa i nägon viss skola icke ledas, som sig bör; men oftast torde sådana önskningar vara epfföljd deraf, att föräldrarne icke gjort sig reda för de olika skolgöromålens beskafferihet och värde och derför i främsta rummet tänka på att få bort sådana hemarbeten, som kosta deras barn den största mödan. Det torde knappast behöfva särskildt påpekas, att vår skollag ingalunda åsyftar, att elementarläroverkens ämnessvenner böra uppöfvas till författare i egentlig mening; och lärarne i modersmålet inse allra bäst huru orimligt ett sådant försök skulle vara. Lika litet som skolan afser att utbilda mästare i färgernas konst, dermed att hon meddelar undervisning i teckning, lika litet vill eller kan hon uppfostra mästare i språkets konst genom sina skriföfningar; men i båda fallen kan och bör hon meddela grundyvilko ret, nämligen en viss teknisk färdighet. Men redan. vinnandet af. en sådan kräfver mycken öfning, Till och med förmågan att, utan allt för grofva fel mot språkets lagar, uttrycka sina tankar i skrift, är ej alltid att påräkna ens hos män med den högsta an ersitetsbildning, ehuru hon väl ändå borde finnas bog hyarje bildad menniska. Hvar och en vet dessutom, att vi aven-I a a skar, i allmänhet taget, hafva svårarp att uttrycka oss både i tal och skrift än de flesta andra bildade personer. Ingen, som har blick för ett rent och logiskt.språk, kan förneka, att vårt modersmål framför många andra tungor är skadadt dels af barbarismers, dels af tusentals alldeles oriktiga uttryck och vändningar, hvilka mäningön så förstört språksinnet, att de kanpa dag: ligen förekomma i tal och skrift, utan att man ens märker dem, ia utan att ens de nppmärksammaste skriftställare !vckas hålla dem borta från gina arbeten; Liksom Elle i fornsagan 8log krokhenr för denstarkaste bland Åsarne och derigenom också lyckades få honom på knä åtminstone medden ena foten, så ställa dessa språkets arfsynder äf ven de gaddomligaste författare på hårda prof, och vi hatva ännu icke gjort bekantskap med någon, som ej dervjd fallit mer än sju resor. — Är det under sådana förhållanden skäl act nästan helt och hållet föreslå de svenske uppsatseraas aflägspande från vår skolas lägre. klasser och förvisa dem tillde högre afdelningarna, i synnerhet när man derjämte önskar en särskild. afslutningskurs för de förra? . En annan fråga är dep om den rätta mö toden för dessa öfningar: val af ämnen för de olika stadierna, så att de blifva tillräckligt lätta; huru ofta de få förekomma för att ej blifva tröttande; sättet att gå till väga vid granskningen P; 8 Vv. Der hafya vi kanske en af de svåraste uppgifter, som någonsin kunna förekomma i en lärares svåra och ansvarsfulla kall. Det hörerlikväl icke till vår uppgift att nu yttra oss derom, Många goda anvisningar och råd finnas äfven för denpa an elägenhet, och rätt egendomligt är, att Nägelsbach, gom herr B. åberopar såsom bundsförvandt i striden mot pppsatserna, just på samma side, der slutet al det ofyen citerade yttrandet står att läsa och i omedelbart sammanhang dermed, framställer sina åsigter om huru dessa öfningar I böra ledas, hvaraf bl, a, visar sig, att han id anger dem böra förekomma ganska tidigt. För alt ej allt för mycket taga våra läsares tålamöd i anspråk skola vi till stöd för vår äsigt i denna fråga pv blott ett par bevis från främmande land. Frän Frankrike nöja vi 088 med. följande korta, men betecknande oråd Br det cirkulär angående den högre undervisningen, hvilket nndervisningsministern Jules Simon för några veckor sedan utfärdade till föreståndarne för alla franska lyceer: Åt uppsatser på franska språket, heter det deri,skall ända 23) Professor G. Ljunggren gifverigsin afhandling Tegner och vehlenschlägernågra synnerli: gen intressanta meddelanden om den förstnämnde skaldens utveckling såsom författare. , Till en början, säger herr L., diktade han efter de Gustavianska skaldernas mönster, I spåren af sjelfständig kraft äro föga märkliga (märkbaral. I dessa äldsta, Hill störgta Å delen otryckta, sånger finner man ofta meter; tel -språket s dem, är stundom vårdslöst be