Aftonbladet – 2 januari 1873, sida 4

ASOS IYESEGE. SASTSSATS SIS a a a an ås nenniska motsagda. Den nu i fråga var ande sanningen är lika obestridlig som t. x. den, att talet 4 är mindre än talet 5, ler den, att en börda blir lättare, om man flyfter en del af densamma; men det ledamma är, att detta alldeles riktiga påstånde här stär fullkomligt gagnlöst, i ty att let hvarken bevisar nägot för eller emot len sak, som nu är på tal. Ropen om öfreransträngning skulle nämligen till lika tor del tystna, om man (under ofvan nämnda rilkor) inskränkte arbetet i eller alldeles oge bort hvilket annat som hälst af skolimnena, t. ex. kristendom, historia eller matematik. — Både när det ropas om öfveransträngning i skolorna och när inga sådana klagomål förefinnas, böra skolornas ärare och styrelser tillse, att lärjungarne icke nedtryckas af arbete; men det är dermed alls icke afgjordt, att de svenska skriföfningarna böra komma i fråga till utmönstring. . Andra ämnen och andra skrifningar torde kännas vida mer skyldiga att maka åt sig. För att gifva ännu mer styrka åt sitt anlopp mot författandet af uppsatser i skolorna. anför hr B. följande: Den bekante tyske pedagogen Nägelsbach säger i sin Gymnasialpedagogik: den som öfverBätter väl (från fremmande språk till modersmålet) samt förståndigt och eftertryckligt tillhäller sina lärjungar att göra detsamma, han gör för modersmålet utomordentligt mycket mera än om han hvarje vecka läte dem skrifva två uppsatser, hvilka ofta mer förderfva än gagna. De största författare hafva i skolan icke författat en enda upp sats på modersmålet; man bör derföre icke öfverdrifva vigten af dessa uppsatser. Vi kände förnt, att Nägelsbach hade en skef uppfattning af modersmålets betydelse och ställning som skolämne. Han var, såsom grant skönjes i hans bok, en inbiten klassiker, men hade aldrig gjort tyska språket till föremål för grundliga vetenskapliga studier, och han var följaktligen icke mäktig att döma om detsamma från pedagogisk synpunkt, Ty att försöka utreda ett ämnes pedagogiska värde och bestämma dess plats och behandling i skolan, utan djup vetenskaplig insigt i detsamma, bar hittills i allmänhet betraktats såsom en allt för stor djerfhet, för att icke säga nå gonting värre, och torde väl äfven hädanefter komma att så anses. — Emellertid föllo vi i häpnad öfver att Nägelsbach, som var en både kunskapsrik och skarpsynt man, kunnat begå så gvfva misstag som de, hvilka förekomma i det nyss citerade stycket, och att utgifvaren af hans Gymnasialpädagogik, doktor Autenrieth, låtit dem stå qvar äfven i andra upplagan. Det är nämligen solklart, att, om en lärare gjorde utomordentiigt mycket mera för modersmålet genom att tillhålla sina lärjungar att öfversätta väl än genom att låta dem författa ett visst antal uppsatser under en viss tid, det vore vanvett att någonsin använda det senare slaget af öfning. Vid efterseende i ofvannämnda bok funno vi likväl, att br Bergman i detta fall gjort Nägelsbach orätt. Denne säger nämligen: Den, som öfversätter väl, samt med för stånd och allvar båller efter sina lärjungar att göra detsamma, han uträttar utomordentligt mycket för utvecklingen af (i) tyska språket (för främjande af lärjungarhes poskaper i tyskan), ja mer än om han hvarje vecka fordrade två uppsatser: 0. 8. v.l) Hvarje god öfversättning, säger han straxt förat, är en öfniog i tyskan. Han vill således här påminna om den stora nytta, som öfversättningar från främmande språk till modersmålet kunns ec böra medföra jämväl för det senare, semt varpg för att trötta lärjangarne med för ofta (två gånger i veckan) förekommande uppsätser. Mot och i anledning af Nägelsbachs, af hr B. upprepade pöstäende, att de störstej författare (die grössten Meister der deutschen Sprache) icke i skolan författat en enda uppsats på modersmålet. liksom ock mot den deraf dör slutsatsen: att man derför icke bör öfveräsifya 2) vigten af sådana uppsatser, kunna göras mycket starka åminnelser. . ; Först och främst är det icke sant, detta påstående. Tvärtom vittnar literaturens historia derom, att många af de störste författarpe, i skolan eller eljest med andras ledaing (hvilket väl innebär detsamma), redan tidigt och Aftigt öfvat sig uti att skriftligen och muntligen uttrycka sig väl, hvar och en på sitt modersmål. Vidare torde böra ihågkommas, att, om ock sk skulle vara, att flertalet af äldre tiders store författare icke skrifvit uppsatser under någon lärares ledning. det dock är mycket sannolikt, att de alla på annat sänt ofyat sig nti att äfven skriftligen redogöra för sina erfarenbeter eller gifva uttryck för sina känslor och föreställningar. Hvad för en betydelse har icke ännu allt jämt den ibland unga . gossar så vanliga lusten att skrifva bref, hvilken merendeis: vakpar ganska ti digt, För öfrigt går literaturbistarien 058 äfven, bär till. handa med goda upplysajsgar. Redan i sitt åttonde år skref ju t. ex. Atterbom en — reman: Alfonso och Marina, historia gjord af migs, Hvem känner icke Tegners krig med rim oci meter? rer dan 4 mycket unga år, eller Stagnelii häns förande bikt om gin tidiga kärlek till sång: gudinnan: få DD rt OR fa a of bade ot frå få AR SER tr -—-— — -— me ng nt Sa EE a LA cn I nt rr fn Som barn jag redan dig låg på armen o. 8. V. I förbigående må äfven påminnas deront;Å att icke en.gång slntsatsen i Nägelsbachs bevis, som väl skall vara ett slags induktionsbevis, står i öfveronsstämrmelse med loI gikens kraf. Om det nämligen vore sant, att just de störste författarne icke i skolan skrifvit några uppsatser; att således slika töfvingar hivtills visat sig obehöfliga för uppInkende af t. o. m. den störste möjliga förIträfflighet i literärt afseende, så skulle väl RR 1) Wer gut iibersetzt und seine Schäler dazu verständig und nachdräcklieh anhält, der leistet fir die Bildung der deutschen Sprache ausserordentlich viel — mehr. alls wenn er ede Woche zwei. deutsche Aufsätze machen fore, die oft mehr verderben als nätzep,Carl Friedrich von Nägelsbachs: Gymmasial ädogogik. Herausgegeben von Dr. Georg sutenrieth. 2:te Aufage, Erlangen 1869. l 8. 84; 85. flv Vi antava sämligen, att både Berger och