nivg han innehade, hvarföre ban 1750 erhöll sitt afsked efter mer än 47 års tjenst. Han bosatte sig härefter i Carlshamn, der han hade den bittra sorgen att år 1761 förlora sin hustru, som i 44 år delat med honom glädje och bekymmer, Under de följande åren bhemsöktes han med svåra lidanden, helt naturliga följder af de mödor och umbäranden, han under kriget fött genomgå och de svära blessyrer, han derunder erhållit. Som läsaren i början at berättelsen erfarit, upppådde han det oaktadt den höga åldern af 87 är, och när han slutligen lade sina trötta lemmar till ro, 54 år efter hjeltekonungens död, var det säkerligen ingen, som kunde säga sig hafva under 6 år följt Carl den 12:te under hans marscher i Polen och hans djerfva tåg till Ukraine. (Slut)