Aftonbladet – 31 december 1873, sida 3

ges att mången grufvar sig alldeles faslig öfver de enorma utgifterna vid jultiden j Detta påistående lär väl icke helt och hål let sakna grad, ech att orsak till grufvan det äfven föreflnrs skulle ej heller kunnsg bortreseneras, men pog gläder man sig julen i alla fall, så vidt man ej redan blit vit en förtorkad mumie, hvilken för länge sedar glömt bort hvad en oskyldig glädj vill säga. i Och så lugnt isen har i julhelgen sedan — Vackert lugul utrogar kansko någor öfveransträngd husmoder, som haft familje kalas för kela slägten. Den ärade fran ha måbända rätt att känna sig ej så litet upp tröttad, men hvad betyder väl det mot det läg, som hela menskligheten för öfrigt er far och icke minst t. ex. en tidningsskrif. vare, hvilken hafö på sin hårda lott att in nan jal läsa igenom allt hvad den öfriga menskligheten sedan fått i julklapp uti bok format. Han nädgas åtminstone smaka på hvar enda så kallad litterär rätt, både läckra stekar och simpel slätvälliog, de mest kom: plicerade litterära ragonuts och torr h dagsföda i små och störs volymer, fint namnam, som smälter bort endast man ser på det, och tjocka puddingar, som aldrig omäl tå, stan bara förorsaka indigestion och tjockt blod, hufvadvärk, magvärk och mångahanda krämpor. Och gedan hon väl smakat skall han afgifva sitt yttrande till tidningens protokoll. Hvilket slafarbete i vårt liberala samhälle! Man skall sannerligen hafva en väl konditionerad iskällare i magen för att stå ut med allt detta, och man undgår kanske likväl icke en litterär magkatarrh. Det är för märkvärdigt med våra stora fornissörer i bokmarknaden. Da samla på hög hela året och först vid jultiden släppa de rt sitt lager. Huru många böcker komma hos oas ut på alla de elfva första månaderpe mot dem som utlemnas i den tolfte! Visserligen gömmer man mycket äfven iandra länder till jul och nyår, men det är dock mest af den gladare och lättare litteraturen, den som särskildt passar till helgen. Här rycka äfven det tunga kavalleiet och en stor del af det grofva artilleriet fram först i sista stunden. Allt passar hos oss till jul och endast till ju Hvad blir följden? Jo, att en stor del ratas, och då bänder det ty värr att det goda ratas förr än det dåliga. Och huru 82 herrar och frnar bokanmälare ut? Jo, tärda, bleka gestalter, som med möda släpa sig fram till julbordet. Först der börja krafterna äter vända. Ja, Gud vare lof för julbelgen Om icke för annat, åtminstone derför att då är det slut med jullitteraturen. En och annan bit kan visserligen räcka ett stycke in på nyåret, men det hör till undantagen. Man har samvetsgrannt tröskat igenom sin jullitteratur — sådsnt kan verkligen inträffa — och när tröskningen väl är slutad, känner man sig outsägligt belåten. Detär icke alla bokanmälare af det slag, som en bland dem, hvilken utropade: När jug nu i jul får litet ledigt, -tänker jag verkligen sjelf Jäsa ett par böcker af alla de hundra, som jag redan. recenserat. Mannen varätminstone uppriktig, men naiv, alldeles ofentligt naiv, nästan cynisk, och det är ej heller bra, ty det rifver ohjelpligt omkull en och annan veckas illnsiov. Vi vilja icke säga, att ej flera bland de till julen utkomna böcker äro högst aktningsvärda litteraturalster — det har Aftonbladet till och med redan på fullt objekliva grunder bevisat -men det är egentigen tvä som höja sig med någon större betydenhet öfver mängden, tycka vi som syssla med den förfllutaa veckan, och hvilka säväl före, som under och eiter juliagarne gjort vår käraste läsning. De två äro ndra delen af En målares anteckniagar samt en liten bok, som de flesta kanske just cke uppmärksammat, emedan hon framträdt särdeles anspråkslöst och mycket blygsamt sallar sig endast Ur grannskapets krönika. Egron Lundgrens spirituela skildringar äro stvifvelaktigt i hvar mans hand för närvaande. Större nöje kan man svårligen förkaffa sig än att läsa dem, och man tröttar sannerligen icke på att läsa om dem lera gånger. Hans anseende som författares ir redan förut lika tillräckligt stadgadt, om hans konstnärsnamn är kändt och vär leradt. Men hvem bar lemnat styckena Ur ;rannskapets krönika? Sorella kallar förf. sig. En menskligheens syster är hon och en syster öfver hvilcen bröderna i Apoilo kunua vara stolta. Cen hvad kallar hon sig på mantalsföreckningen? Det är detta som så många kulle vilja veta. Hennes framställniogst är så vårdadt, och formen smyger sig nätt och behagligt efter de välväxta tan a1Ne, att man har svärt för att tro, det Grannskapets krönika skulle vara heznes örstlingsverk, Emellertid har den litteära republiken här blifvit ytterst nyfiken tt få veta systers riktiga namp. Allt för fta bekymrar man sig hos oss mera om vem som skrifvit en bok än om huru boen är skrifven. Denna gäpg har man dock . fverraskats af sjelfva arbetet och tycker i ig mer än någonsin hafva rätt att forskal, fter den som åstadkommit det. Skulle det) iliåtas oss att få gifva-ett räd till den för ss fullkomligt okända Sorella, så uppmana i henne att icke tillfredsställa den der ny kenheten ännu på någon tid. Hon besit Yr visserligen författareegenskaper af den famståcnde beskaffenhet, avt äfven om honj. ette Stina Pettersson eller Karin Bergström ler hade hvilket annat borgerligt namn om helst, skulle det adlas genom nämnda senskaper; men nog finnes det folk, som reker att Sorella klingar ofantligt mycket ittre, och dessutom är det der mystiska, om är förenadt med en väl bevarad pseuonym,. icke att förakta för en författare.