Aftonbladet – 28 december 1872, sida 3

-liksom det hebreiska Coresch på enahanda -I sätt så nära som möjligt återgifver det forn persiska Kurusch, der grundstafvelsen både lenligt det gamla zendspråket och i nyper siskan betyder sol, och kändt nog är för öfrigt, att alla nomina propria hafva en appellativ betydelse, så vida de icke äro rentaf godtyckliga och meniogslösa, hvilket i foratiden säkerligen långt mindre var fal. let än i den moderna ytlighetens tidehvarf. Efter inledningen till Gamla testamentet följer som bihang en sådan till Gamla testamentets apokryfer, med samma skickliglighet och omsorg utförd, som allt det öfriga, hvilket vi för kortheteus skull endast i en och annan hufvudpunkt kunnat taga i betraktande. Apokryferna äro i sig sjelfva mindre vigtiga, och så mycket mer kunna vi inskränka oss till det mindre vigtiga af en anmärkning rörande en af förf. gjord tidsbestämning. Den beträffar uppgiften af Jesus Siraks sons sonson, att han på gre kiska öfversatt sin farfaders visdomebok efter sin ankomst till Egypten i tretionde året under konung Evergetes. Som nu ingen Ptolemeus Evergetes regerade i 38 år, så måste här menas öfversättarens eget 38:de lefnadsår, har förf. med flera föregångare antagit. Men skulle väl den mannens lefnadsålder vara så märkvärdig, att den kunde tjena till epok för en tideräkning? Ett sådant kronologiskt förfarande, tillika så öfvermåttan anspfäksfullt, är genom sjelfva sin orimlighet otänkbart. Det är väl sant, att den tredje i ordningen af Ptolemeerna, hvilken med rätta bar det hedrande till namnet Evergetes, icke regerade 38 år, utan blott 25; men lika visst är, att den sjunde af Ptolemeerna, af det siafviska smickret benämnd Evergetes, men i folkets mun och i historien mera naturtroget stämplad med öknamnet Physkon, tjockbuk, hvilket rätteligen tillkom den både moraliskt och fysiskt oformlige tyrannen, regerade icke blotti38, han i 53 är, emedan ban i sin högfärd ville hafva sin regeringstid räknad från året 170, då han blef samregent med sin broder, Ptolemeus VI Philometor, och först efter dennes död 145 blef ensam regent öfhela Egypten intill sin död 117 f. Kr. Pto: lemeus Physkons eller Evergetes den an dres 38 regeringsår blifver således året 132 f. Kr. Detta alltså är året, på hvilket den gamle visdomslärarens sonson företog öfversättningen af farfadrens bok, som skrefs på hebreiska några år efter 199, då öfverstepresten Simon IT afled, hvilken den hebreiska visdomsbokens författare efter personlig erfarenhet skildrar på ett så lefvande sätt i kap. 50, då han ännu hade i friskt minne denne öfversteprest, hvilken således icke kan vara Simon I, som var död för 100 år sedan, ty denne var öfversteprest åren 300 —291, då deremot den gamle Jesus Siraks son var samtidig med Simon II, som var öfversteprest 219—199. För öfrigt är konstruktionen i 38:de året under konungen den och den alldeles densamma som på flera ställen förekommer, t. ex. Hagg. 1: 1 i andra året under (epi) konung Darius, likaså Zach. 7: 1 (alex. öfvers), och på samma sätt 1 Macc. 13: 42 etc. I öfverensstämmelse med planen för G. T:s isagogik utföres nu äfven den isagogiska behandlingen af N. T. på ett sätt, som knappt lemnvar något öfrigt att önska. Man jemför bland annat den utförliga och noggranna utredningen af den ytterst svåra och invecklade frågan om de synoptiska evangeliernas intördes förhållande, som svårligen lär kunna finna en mer tillfredsställande förklariog, än den af förf. gifna. — De panlinska hbrefvens och särskildt de till äktheten betvifiade pastoralsrefvens behandling är äfvenledes förtjent af allt bifall, synner-: ligen hvad angår bevisningen för en andra Pauli fångenskap i Rom, hvarförutan de sistnämnde brefven icke låta sig historiskt förklara. Likaså är Hebreerbrefvet med fullkomligaste rätt afskildt från de erkändtj! panlinska brefven och på afgörande sanno-:! likbetsgrurder hänfördt till Apollos alexandrinarn såsom författare; det gifves åtminstone i det urkristliga tidehvarfvet ingen annan att härvid med någotsken af sanning gissa på. — De s. k. katolska brefven äro: svåra att komma till rätta med, icke hvad Johannes första och Petri första href an-: gär, ty om dem kan icke rimligtvis varal: någon tvist, och en sädan bör, så vidt inre grunder få gifva utslaget, icke heller komma i fråga beträffande andraoch tredje Jo hannesbrefvet; ty att aposteln Johånnes, hvilken åtminstone i evangeliet och epistlarne icke plägar utsätta sitt namn,i dessa små bref till enskilta personer kallar sig presbyteras är icke annat än hvad äfven Petrus gör, då han kallar sig sympresbyferos, och att tillskrifva dessa bets författande en sådan nebulös personlighet, som len i ett oredigt och af Eusebius sjelf icke vätt begripet ställe hos Papias omnämnde ;presbytern Johanness, är gäkerligen att bevisa för stor ära både åt Papias och hans från aposteln Johannes åtskilde presbyter Johannes, hvilken, om han haft någon verklig mera betydande tillvaro, åtminstone väl förstätt ait äölja den, (ty det är egentligen först Dionysius, biskop i Alexandria vid år 260, som af dogmatiska skäl efter ett föresående svagare försök af en romersk presbyter dragit honom fram ur mörkret), så framt han icke skulle vara, hvad just den nyss nämnde af bat mat chiliasmen lågande Dionysias påstår, den med namnet Johannes ramträdande författaren till apokalypsen, hvilket dock rmåste betviflas just bland annat på de af herr Rosenius anförda grunler, eniigt hvilka skrifsättets olikhet med vangeliet och episteln elier epistlarne finwer sin förklaripg i en mycket tidigare ippkomst, nemligen under kejsar Galbas regering år 68, hvarmed ockeå bortfaller sägnen om apostelen Johannes förvisning il Patmos genom Domitianus, hvilkenf cejsare alltså i traditionen förvexlats medt Domitius Nero. 1 Men svårare ställer sig saken med brefvenl1 ill Jakob och Judas, för att icke tala omlt I ; 1 IR be a mm RR DN Gå Petri andra bref, med hvilket ett alldeles get förbällande eger rum, hvarom knappt can sägas något annat och bättre än det spm af hr Rosenius är sagdt, Vid de två kränker sig förstnämnda brefyen åter i ns