Aftonbladet – 28 december 1872, sida 3

5 ande, utgående från Honom, som är icke jdödas utanm lefvandes Gud, hvilken alltså Tv långt ifrån att hafva begagnat de helige I skriftställarne som döda instrumenter, ge Inomträngt och förhöjt deras menskliga in 1 dividualitet till frambringande af en rik har monisk mångfald, vida skild från en ande fattig och tröttande monotoni, en sådan som karakteriserar muhamedanernas Koran. På tlolika tider och på måns tt har Gud I talat till oss geno menniskor. rv sf t I drifna af Guds an llsyntare n I fall, der deras n . Nam 4Inet är ej saken det allena, som gör lefvand och hvil. I kas namn är skri ven om det I-licke står att läsa n: annaler. vi Vid en sådan frå af en stel I dogmatismus frisj: skall det t!på intet sätt finva inre grunder skulle befin vikelse från en och annau vunnen åsigt om vissa skriftdelars så kallada authenti. I Intet hindrar, att en biblisk skrift kan vara vltill anda och innehåll profetisk eller apostolisk, äfven om den icke kan med säkerhet: hänföras till en bestämt nimngifven Den inre autenticiteItea får i sådant fall ersätta den yttre, och 3 landans enhet i det hela blifver icke dess mindre bevarad. Vid sådana undantagsfall uarchr Rosenius iakttagit en prisvärd måtta i bedömandet, om det än icke vid en så -Isvår sak kan fela, att ju icke understundom en från författarens till närvarande lärobok skiljaktig mening äfven väl måste finnas beaktansvärd, vare sig attförf. skulle synas bafva gått för långt eller ock tvärtom icke nog lingt i konservativ riktning. Vi kuana gerna redan här på förhand säga, att det förstnämnda alternativet troligen skall inträffa vid frågan om de Esaianska profetiornas sista afdelning, och det andra vid frågan om de två sista Johanniska brefyen. ; Utförandet af förf:s allmänna plan med afseende på dot vanliga föremålet för den isagogiska vetenskapen (textkritik, kanonskritik) sker på ett enkelt, lättfattligt sätt och utan den tunga utrustning, som så gerna hänger vid det tyska skriftställeriet. Det Gamla testamentet, likazom sedan i sin ordning det Nya, betraktas till form och uppkomst. I det förstnämnda ämnet ådagalägger förf. en icke ringa bekantskap med den rabbiniska litteraturen, äfvensom med de: arkeologiska, som beträffar Gamla testamentets text. I textfrågan äro, utom handskrifterna, särskildt vigtiga de gamla öfversättningarna, förnämligast de omedelbara, de från grundtexten gjorda grekiska, kaldeiska, syriska, om hvilka fört. meddelar utförliga och värderika upplysniogar. Bland de medelbara, de från alexandrinska versionen, har fört. egnat en särskildt utförligare behandling åt den äldsta latinska, Vetus Latinus, hvars identitet med den s. k. Itala törf. söker bevisa med grunder, så mycket mer öfvertygande, som eljest intet spår förekommer af en före Hieronymus uti Italien till: vägabragt öfversättning eller textrecension, som burit detta namn, hvilket synes hafva tillkommit endast genom felaktig läsning af itala för usitata hos Augustinus de doetrina christiana 2: 14, I allt fall blifver det mystiska itala icke bättre förklaraåt genom de Wettes invändning, att Augustinus på ett annat ställo (de consensu evangelistarum 2: 66) med interpretatio usitata menar den gängse grekiska versionen, den alexandrinska. I andra afdelningen, den om Gamla testamentets uppkomst, geremgår fört. de särskilta Gamla testamentets böcker, hvarefter följer i större korthet en historik om upp: komsten af kanon med afseende på dess samlande och afslutning, det successiva fastställandet af de särskilta böckernas text genom talmudister och masoreter, slutligen det kyrkliga erkännandet af de särskilta böckernas kanonicitet. Om pentateuchens uppkomst yttrar förf.: Att äfven för Mose en helig muntlig tradition förelåg och under inflytandet ofvanifrån var en fatabur, ur hvilken det bief honom gifvet, att bära fram nytt och gammalt, må vi icke betvifla. Men derjemte är det då ock sannolikt. att, såsom för evangelierna gåfvos förutsättningar af äfven skriftliga elementer, icke beller de mosaiska; urkunden saknat sina. Detta erkännande är väl värdt att taga vara på, och ingen, som llskar sanningen, gkall deråt vägra sitt bifall. Ty att man i pentateuchen tydligen kan urskilja hufvudsakligen tyå skriftliga urkunder, af hvilka man kallat den ena elohistisk och den andra jehovistisk, visar sig oemotsägligt genom sjelfva det olika skrifsättet, äfven uton hänseende dertill, att i den ena Gudsnamnet Elohim, i den andra Jehovah är det rådande. Märkligt är ock att Esra kap. 9 v. 10—12 citerar lagbudi från olika ställen i Thorah såsom gifna ge-; nom Herrans tjenare profsterna, De åsyf-. tade ställena öro Exod. kap. 23 och 34, samt: Dent. kap. 7. Fsån konservativ ståndpunkt : antages det såedes, att med undantag afl Gen. 14, som härrör från en urkund vidal: äldre än det mosaiska tidshvarfvet, och med: undantag af den genom Mose sjelf upptecknade förbundsboken (fi ten af Exodus) : grundskriften, don elobimiska, upptager stör-. sta delen af de 4 första böckerna och särskilt allt det, som angår den levitiska guds-: tjensten, hvarföre den ock af Delitzsch kal-l: las presterlig, till åtekilnad från den jehoviska urkunden, hvilken han kallar profe-i tisk. Grundskriften är äldre än fyllnadsskriften och anses vara under Mose tillsyn: författad af Aarons son Eleazar. Deuteronomiam, som innehåller Mose sista ord till hela folket, har troligen fött sitt afslutande tillägg genom densamme af Guds anda upplyste man, som så förträffligt bearbetat grundskriften kort efter landets eröfring genom Josua. Nu skulle man väl kunna tycka, att lärobokene författare tager ett steg tillbaka, då han ingår i polemik mot de hypoteser, som syfta att genom antagandet af en jfldre grundskrift af elohistisk och en yngre ifyllnad af jebovisk art förklara det påfallande ! i pentateuchens sammanpsättving, Men ilenlighet med sin anförda grundförutsättring kan förf. dock härmed endast vilja prote-1 Fatava mat den Äfverdiift. sam ör nentaternr. t