Aftonbladet – 24 december 1872, sida 2

Den försonliga och belåtna stämning hos de högra fraktionerna af den franska nationalförsamlingen, hvilken blef en följd afjustitieministern Dufaures tal i församlingen den 14 dennes, är troligen i närvarande ögon. blick utplånad af detanförande, som Thiers förliden måndag höll itrettiomannakomi:tn. Man sade efter mötet den 14, att Dufaures tal helt och hållet upphäfde budskapet, men med samma skäl kan man också påstå att Thiers tal förliden måndag helt och hållet omintetgjorde Dufaures anförande vid förstnämnda tillfälle. Med skäl kan man derför påstå att situationen för närvarande har samma karakter af kris, som omedelbart efter budskapets upphörande. Båda partieraa omfatia utan modifikation samma program som vid sessionernas början: Thiers vill genomdrifva den konservativa republikens definitiva grundläggande, högern åter kämpar för det närvarande provisoriets bibshållande, sannolikt tills hon med Hågot hopp om framgår g kan sätta i rörelse en agitation för i Thiers anförande, i hvilket han k bastämdt yttrade sig om tretiomanucutskottets uppgift och i hvilket han utan tvekan förordade de konstitutionella reformer regeringen föreslagit, är af följande lydolas: Jag behöfver icke försäkra komm den fullkomliga uppriktighet. med hvilten jag skall tala till henne och om den önskan jag erfar att komma till en öfverenskommelse med henne. Jag skall redogöra för situationen. Utgångspunkten för denna situation är budskapet. Jag är angelägen om att förklara dess ftauke. Mot slutet af förra sessionen hade flere tilldragelser inom församlingen fäst den allmänna uppmärksamheten på åtskilliga frågor om regeringens organisation. Man frågade sig, om det icke vore nödvändigt att ordna regeringen och gifva den vitala organer. Vissa val, com skrämt upp de konservativa, ett mycket aktningsvärdt namn, som jag gör mig en ära att bära, hade alstrat oro för framtiden. Dessa farhågor tryckte på allas sinnen och på allas läppar sväfvade frågan: Hvad skall man göra? Man framstälde en mängd förslag till mig, men jag svarade, att vi icke hade att göra med dylika saker och att dessa frågor skulle afgöras af församlingen, sden lefvande suveräneteten. Det var mig omöjligt att icke i budskapet fästa församlingens uppmärksamhet på dessa frågor, som hålla Frackrikes och Europas uppmärksamhet spända. Vi ville, mina kolleger och jag, förklara att något borde göras, Vi hafva icke velat afgöra frågan om monarki eller republik eller qvalificera den eller den eviga och oförgängliga regeringsformen såsom konventet ansåg sig böra göra, Derför sade je Bepubliken existerar, låtom oss derför icke örspilla tiden med att proklamera den, utan görom den praktiskt möjlig. Min afsigt var endast att tillkännagifva nödvändigheten att sysgelsätta sig med framtiden. Jag haricke dolt det intresse som framtiden ingaf mig för de af edra kolleger (af hvilka nägra äro här närvarande). hvilka besökte mig vid slutet af förra sessionen, den 20 Juni. Emellertid såg jag icke framtiden i så mörka flrger som de. Jag förstod de farhågor, som ett och annat val kunnat ingifva. Jag trodde dock icke att församlingens framtid var till den grad oroväckande och jag sade: -Jax förstår ert bekymmer, om församlingen skulle utgöra blott en enda kår, i hvilket fall chefens för den exekutiva makten veto icke vore tillräckligt. Det verkliga läkemedlet skulle vara upp: rättandet af två kamrar. Om jag påminner om dessa fakta, är det för att visa att jag sedan rätt länge sysselsätter mig med framtiden. Nå väll! jie skall äfven nu sysselsätta mig med framtiden. an man väl tänka sig Frankrike i en situation sådan som denna: Tvenne bestående statsmakter, en odelad församling och en exekutiv makt, som är oberoende af henne och som kan försvinna? Jag vet vimigen, att den närvarande situationen icke är full ömligt sådan ogh att den Rivetska konstitutionen skulle kunna gilva mig rättighet att sägs, nig min makt varar lika länge som församlingens. Jag skall taga mig till vara att skryta deröfver — jag betraktar mig som en förste minister, hvilken ställt vid sin sida kolleer. Hå väl! kan man väl tänka sig fortfaranet af en sådan situatign längre än den nuvarande kammaren eger bestånd? Jag trotsar, ack någon högt förklarar: Jag vill icke ha den förändrad.Ännu en gång, framtiden ingifver mig icke några synnerliga farhågor. Men just de mest orolige böra klarast fatta nödvändigheten af att sörja för framtiden. vad är då ott göra? Kan man svara, att man blott behöfver införa ministeriel ansvarighet? Jag vill genmäla, utan att vilja såra någon, att detta ieke kan vara allvarsamt menadt, ty som hr storsigillbevararen sagt, denna ansvarigket existerar i både lag och tillämpning. Kunnen I väl tro, att någon af mina kolleger eller jag skulle ett ögonblick stanna vid makten, om församlingen på ett oförtydbart sätt tillkännagåtve sitt missnöje. Icke en enda bland oss skulle kunna hysa en sådan tanke. I behöfven blott göra ett tecken och vi skola försvinna. Jag påstår derför att ministeriel ansvarighet existerar. Och när jag såg hur ANKgOlgen man var att införa den, hade jag rättighet att förvåna mig derötver och anse den för ett mot mig vändt vapen. Man påstår, att jag genom att hota att afgå tän ker utöfva ett tryck på församlingen och man vill vtestänga mig från henne. Men det skulle just vara säkraste sättet att framkalla krisen, Det gives frågor, med hvilka jag nöd: vändigt måste sysselsätta mig. Detta Var särskildt förhållandet med armelagen, ty om Tförsamlingen antagit den treåriga tjenstgöringstiden, skulle jag en half timme derefter halva