Aftonbladet – 24 december 1872, sida 2

STOCEHOLM den 24 Dec. Det är ett det herrligaste skådespel vi känna, då menniskorna för några ögonblick eller några dagar lägga bort hvar och en sin enskilda äflan och glömma hvar sitt lilla sjeliviska mål, för att fästa blicken på ett bögre mål och låta hjertat gripas af en stor för alla gemensam stämning. Det är derför vi så ofta begagna tillfället att fästa uppmärksamheten på våra fosterländska minnen, på det åtminstone alla, som kalla sig svenskar, någon gång måtte känna hvad det betyder att hafva ett gemensamt fädernesland. Men ligger redan häri någonting upphöjdt, huru mycket mera gripande är det dock icke att se en sådan endrägtig stämning, uppvuxen ur den djupaste och bästa af all grund, den religiösa känslang, andaktens och fromhetens, och inskränkande sig icke till ett enda lands gränsor eller ett litet folk, utan omfattande hela kristenheten från jordens ena ända och till den andra. Derför äro de religiösa högtiderna ej blott de betydelsefullaste, utan ock de, af hvilkas betydelse känslan är allmännast utbredd. Och hvad särskildt beträffar dem tid, hvilken, egnad åt minnet af Jesu födelse med denna dag ingår, ger hon icke blott anleåning till fester i templet, utan hvarje hus prydes till högtid; ingen koja är så låg, att der icke tändes ett julljus för att helsa stjernan från Bethlehem, Aldrig visar sig menniskokärleken så rik och omfattande, som i dessa dagar, då en broderlighetens känsla går ige: nom hela kristenheten; aldrig förmärkas åe så svaga skilnaderna mellan hög och ringa, rik och fattig, ty alla synas vara genomträngda af en anda af kärlek och tacksamhet. Väl kan det synas som om alla dessa yttre bestyr, allt stök och all brådska, som hos oss äro oskiljaktiga från jalen, snarare äro arf från våra förfäders midvintershög tid med dess gästabud, dess storartade gästfribet och dess offer för en god årsväxt, än uttryck för den heliga stämning, som firandet af kristendomens vackraste minne borde väcka, Men om ock värt sätt att högtidlighålla julen påminner om denna fests gamla anor i Norden, så äro de forna nordiska julsederna så långt ifrån att innebära något motsägande mot julens kristliga betydelse, att de snarare synas kunna uppfattas såsom förebilder a! den kärleksoch fridfulla brödraanda, som kristendomen i fullaste mening förverkligade At vigt är dock bärvid, såsom alltid, at saken ej får glömmas för bilden, att den till fälliga form, som århundradens fromma sed vanor gifvit åt vårt julfirande, ej tillåtes at undanskymma det väsentliga deri. :Inger högtid är så egnad att väcka glädje, zon julen. Må derför under de stundande bög tidsdagarne i hvarje hem i vårt land, i på latset liksom i hyddan, råda sann julifröjc och julfrid!