Aftonbladet – 12 december 1872, sida 2

sigtet i sina händer och brast i en våld sam gråt. Hon blef störd då Georg Bradstock kom ut från det inre rummet. Jag ber er förlåta mig, miss, sade han. Jag ville visst inte oförsynt tränga mig inpå er, då jag nogsamt finner att ni har edra egna sorger och bekymmer att kämpa emot; men jag måste bort nu så fort som möjligt. Ni, som känner min historia, vet att det skulle vara nästan döden för mig, om jag blef igenkänd och gripen. Jag kunde ej motstå min önskan attfå träffa Martha och säga henne att nu skola vi åter komma tillsammans der jag genom arbete kan förtjena vår bergning, utan fruktan för att bli upptäckt och att hon aldrig mera skall behöfva blygas för att vara min hustru. Men jag måste skynda min väg nu, innan betjenten kommer tillbaka; han kunde inte se hvem jag var i mörkret derute vid grinden, men jag törs ej våga det om igen. Jag önskar er god natt, miss, och ett snart slut på alla edra bekymmer. Ellen förmådde ej svara; hon nickade blott vänligt åt honom och såg honom gå ut genom porten och försvinna i den mörka natten. Hon återvände in till sidan af bädden, Frank låg ännu i dvala; mrs Bradstock hade förbundit hans hufvud och borttvättat blodet från hans ansigte, Han andades tungt och rörde stundom hufvudet från den ena sidan till den andra, men utan att gifva några andra tecken till lif. Ett par timmar hade förgått, då hästtramp tillkännagaf doktor Marsdens ankomst. Betjenten hade mött honom på vägen till byn och tog doktorns häst upp till herrgården, för att förklara miss Wynnes frånvaro för squiren samt underrätta honom om den olyckshändelse som hade drabbat mr Scorrier.