Aftonbladet – 12 december 1872, sida 2

STOCKHOLM den 12 Dec, Pragfredens femte artikel. Redan ha sex år och ett stycke på det sjunde förflutit, sedan Preussens konung i den allra heligaste och odelbara treönig. hetens namn förband sig att till Danmark afträda befolkningarna i Slesvigs nordliga distrikt, derest de genom fri omröstning gifva den önskan tillkänna att förenas med Danmark; men medan Preussen vetat ätt till sin fördel låta Prag-fredens öfriga Wbestämmelser utan hinder eller dröjsmål oeH i allra största utsträckning träda i kraft, förblifver vilkoret i femte artikeln allena ouppfyldt, Man kän döss värte ej betvifla, att Preussens regering härntinnat haftidlar med stöd af tyska folkets nästan enhälliga sympatier. Nägra månader efter att Preussens konung afgifvit det högtidliga löftet i Prag, uttalade ett preussiska deputerade: kammarens utskott den förhoppningen; att döt måtte lyckas ätt alldelös tndatskjäta klausulen i Prag-fredens femte artikel och dermed omintetgöra den utlofvade olyckliga tillämpningen af nationalitetsprincipen i Nordslesvig. Härmed öfybrensstämma också sådan dess alla åtgärder och nästat alla uttalanden från tysk sida, och sålunda har man under de sex. sistförflutna årens lopp fått rikliga bidrag till belysning af, hvad med dei så kallade Deiische Tröue räkteligen bör förstås. Endast undantagsvis hafva enstaka tyska röster höjt sig, som vågat yrka traktatsmässiga löftens helgd. Med dem här ni förenat sig en ny bundsförvandt, den bekante författaren dr Edgar Batter i Altona, som i dessa dagar utgifvit en märklig skrift under titel: Artikel V von dr Edgar Bauer. Nebst einem Nachwort von C. St. A. Bille in Kopenkagen: Bestämmelsen i Pragfredeii, gäger förf.; är i rättsligt hänseende tydlig och klar. Den innefattar också ingenting ovanligt: landafträdelser, föregångna af folkomröstningar, har ju vår tid hunnit vänja sig vid. Verkställigheten synes ej heller böra erbjuda några svärigheter. Hvad är det då, som hindrar dess utförande? Ingenting har ju sedan 1866 inträffat, som kunnat beröfva det så högtidligt gifna löftet dess bindande giltighet eller dess praktiska betydelse. Ej kan dess förpligtande kraft upphäfvas derigenom, att Preussen blott af kejsar Napopoleons föreställningar lät sig förmå till denna eftergift, för att ej — såsom Bismarck sedermera yttrade — likt en oförvägen spelare åter sätta allt på ett kort. Att Preussen sedermera: besegrat den mäktige fredsmedlaren, och derför ej längre fruktar att blifva nödgadt till löftets uppfyllande, kan naturligtvis lika litet förändra löftets helgd. Man frågar sig då, om den förutsättningen sedermera visat sig vara ogrundad, att nordslesvigarne önska att återförenas med Danmark; men det är veterligt, att de på ett sätt, som ej ens lemnar en skugga af tvifvel öfrig, gång efter annan lagt denna önskan i dagen. Hvar ligger då hindret? Det ligger endast, säger förf., i tyskarnes non possumus. Hindret är ej rättsligt, utan ett romantiskt: ej en fotbredd land får afträdas, der en droppe tyskt blod fintit. Sådan är den tyska tanken, inför hvilken; de bestående fördragen äro förkastliga, ogiltiga, omöjliga, så snart de pålägga honom nägot tvång. Vi skola ej följa förf. i hans historik af den schleswig-holsteinska frågan från dess uppkomst intill nutiden, ehuru den innehåller mången skarpsinnig anmärkning och från delvis nya synpunkter belyser denna sorgliga historias välbekanta fakta, liksom hans jemförelse mellan ord oeh handlingar, mellan afsigter och verkligen uppnådda resultat, skära in som en skarp knif i denna långa väfnad af lögn och orättfärdighet. Blott det må påpekas, att omsider här, i en tysk skrift, tyska förbundets öch dess stor: makters förfarande mot Danmark från och med de s. k. öfverenskommelserna 1851— 1852 intill 1864 blifvit efter förtjenst bedömdt, såsom besjäladt blott af den tyska tanken att omöjliggöra hvarje definitiv uppgörelse och, såsom en wiirtembergisk minister uttryckte sig, bereda Danmark så mycken förtret som möjligt. Vi lemna emellertid denna framställning å sido, för att sysselsätta oss med den del af frågan, som har ett mera omedelbart intresse för ögonblicket. Förf, har till sin skrift bifogat en karta, utvisande i detalj resultaten af de i Nordslesvig den 31 Aug, 1867 hållna valen till nordtyska riksdagen; då förhållandena sedan dess i det väsentliga förblifvit oförändrade, utmärker kartan också, huru gränsen skulle falla vid en efter nationalitetsprincipen genomförd delning af Slesvig. De som vilja inbilla sig sjelfva eller åtminstone andra, att hela frågan gäller en föga nämnvärd obetydlighet, några socknar i nordligaste Slesvig, kunde hafva godt af att betrakta denna karta, der procenttalet af röster, som tillföllo de danska kandidaterne, är angifvet för hvarje distrikt. Till en början böra vi erinra, att första valet till nordtyska parlamentet egde rum den 12 Febr. 1867, då af Slesvigs fyra valkretsar den första och andra utsågo danska, men den tredje och fjerde tyska representanter. Likväl hade vederbörande redan då anordnat valkrets-indelningen på ett så sinnrikt sätt, att de trott sig kunna påräkna, att 3 tyskar och blott 1 dansk kandidat skulle väljas. Det naturliga hade på grund af nationalitetsförhållandena varit, att dela Slesvig i valkretsar från vester till öster. Om så hade skett, skulle andra valkretsen, i likhet med den första, hafva företett blott en ringa tysk minoritet. Detta ville man förekomma, och derför inrättades en valkrets iriktning från norr till söder, och sammanslogs en större sydlig med en mindre nordlig del, ANC EAEeSNSTSNT TIR SSNENROSERN — Läkaren gick in till patienten och gjorde noggranna iakttagelser rörande hans till