Aftonbladet – 7 december 1872, sida 7

spejande blick ditut. Då han såg henne låsa igen salongsdörren efter sig, gick han med hastiga steg in i matsalen, fram till skänken öppnade den, top ut konjakskaraffinen och drack ännu en half bägare af den oblandade spritdrycken, Då han sväljt det, var det som om tusen facklor skulle flammat inför hans ögon; som slagen från tusen hammare skulle träffat städen, så dånade det för hans öron. Hans hjerna var som eld — han tyckte den skulle kunna spränga hans hufvudskål. Han vacklade tillbaka mot väggen, stod en stund bedöfvad och pressade sina hårdt sammanknutna händer mot sin hjessa. Efter några minuter var han tillräckligt sansad att ätrr ställa konjakskaraffinen på less plats i skänken samt att gå tillbaka ill biblioteket. Han hade knappt hunnit sätta sig, då Ellen kom in. Hans tankeörmåga var ännu oredig, men likväl ej till len grad, att han icke såg att hon var blek och upprörd. Är något på färde? frågade han tvärt. Ja, Frank; mrs Bradstock har meddelat nig den allra förunderligaste nyhet; — en yhet, gom torde intressera dig mera än nåson annan. Jag kan inte nu meddela dig lensamma; jag har lofvat att tiga; i alla all är det ingen anledning hvarför du skulle öra den. Men att den kommer att göra let djupaste intryck på dig, det vet jag. Lika godt! sade Frank Scorrier med tt kort skratt; du och mrs Bradstock må ippgöra den saken efter eget behag. Be ätta eller berätta mig inte — det gör mig recist detsamma. Gaf du henne paketet? Ja, svarade Ellen; hon tog det med ig. Jag hade ej nu tillfälle att lemna enne nödiga instruktioner rörande mr Barntaple, Hon kommer upp i afton för att få