Aftonbladet – 7 december 1872, sida 7

jag visste skulle känna med mig, skulle glädjas öfver min glädje, skulle deltaga i min sorg. Jag ville säga något af hvad jag kände, och böjde mig hed emot hesne, der hon satt, lutad på min arm; hon kände min rörelse och höjde sina ögon emot mig — dessa ögon, som jag sett så ofta i mina drömmar tankfullt vända mot mig, som ja, sett så ofta klarna upp vid min ankomst och fördunklas af tårar, när vi skildes — som jag sett stråla af glädje öfver något litet tecken af kärlek, som jag visade henne. Jag kände hennesfögon, mera än jag såg dem, och allt hvad jag skulle säga var glömdt. Allt omkring mig var glömdt, allt! Jag visste endast att jag älskade outsägligen mycket och att hon var hos mig, att jag kände slagen af hennes hjerta och att detta hjerta slog för mig, så varmt och innerligt, som endast hennes hjerta kunde slå. Inga ord vexlades mellan oss, men hennes ögon sade mig, bättre än ord, hvad jag så väl visste förut och dock så gerna ville få ytterligare visshet uppå. Vi hvilade i hvarandras armar länge, länge. Tiden flydde, utan att någon sade oss, huru fort. Vi skulle skiljas — endast för några korta timmar, för att snart se hvarandra igen. Hon smålog emot mig och ville säga mig något afskedsord. Jag lutade mig ned för att ej förlora ett ljud af den kära rösten. Hon lindade sina armar omkring mig och hviskade: -Purrqvart! Hr löjtnant! Premierlöjtnanten had helsa, att det ser ut att komma regn! Hu!!! Jag vaknade från min dröm och kände något kallt på min axel. Han hade lagt sin hand der, och hans — hand — var — våt. Fägnesamt skulle det vara, om dessa utdrag kunde föranleda läsaren att sjelf taga kännedom om förf:s reseminnen. Vi tillägga dessutom en önskan, att förf. ej må låta dessa häften för länge stå ensamma i vår turistlitteratur, som utan tvifvel väl behöfver den uppfriskning, han i så ovanlig grad är i stånd att erbjuda. Skizzer af Thomas Babington Macaulay. Öfversättning. Tredje serien. Lord Clive. — Warren Hastings. (Carlshamn, N. Qui ding.) Bland den uppsjö af öfversättningar, som nästan öfversvämmar svenska bokmarknaden, finnas lyckligtvis, jemte det underhaltiga, åtskilliga goda arbeten, och att Macaulays skrifter böra räknas till denna kategori, behöfva vi knapt anmärka. Bekant är visserligen att opartiskheten i hans domslut någon gång blifvit underkastad berättigade tvifvelsmål, men som lefnadstecknare och i allmänhet som skildrare öfverträffas han väl af få uti framställningens liflighet och behag. Det är oss sålunda ett nöje att framhålla äfven detta nyss utkomna band af den omsorgsfullt utförda svenska tolkningen, så mycket mer som ämnet kan sägas vara allt annat än utnött. Besynnerligt nog är, som förf. anmärker, historien om det britiska väldets utveckling i Ostindien i allmänhet fög2 känd, under det de spanska eröfringarne i Amerika äro detaljeradt bekanta. Hvarje skolgosse vet, hvem som tillfångatog Mortezuma och hvem som lät strypa Atahualpz. Men hur många, äfven bland personer med bildning, ha reda på hvem som vann slaget vid Buxar, eller om Holkar var hindu eller musulman? Och likväl vunnos Cortes segrar öfver vildar, som icke kände bokstafsskrift, som voro okunniga om metallers bruk, och icke handterade bättre vapen än sådana, som kunde göras af trä, flinta och fiskben, då deremot Indiens invånare, när briterna underkufvade dem, egde en ganska utvecklad civilisation, kunde uppvisa bankirer rikare än de rikaste firmor i Barcellona eller Cadiz samt massor af artilleri. Biografierra öfver Lord Clive och Warren Hastings gifva ganska god insigt i det indiskt britiska väldets tidigare historia och böra derför med tillfredsställelse emottagas af alla som öna fylla denna lucka i sitt historiska vetande,