Aftonbladet – 7 december 1872, sida 7

I bjelpa regeringen endast lyckats stjelpa, dV. 8. gifva storthingets adress en ökad relief: Minnen från fjerrom länder. I—III. Amerika. Af Herman Annerstedt. CapitaineLieutenant vid K. M:ts Flotta. (Upsala, C. J. Lundström.) ) Det är en ganska ovanlig företeelse, vi härmed önska anbefalla till allmänhetens uppmärksamhet. Förf. har enligt sin egen uppgift rest i 17 år i alla länder och klimater, och försökt litet af hvarje, både som kapten, löjtnant, styrman, matros och jungman och passagerare. Hans nu utgifna skrift innehåller ock onekligen litet af hvarje både som reseminnen, som hämoristiskt florilegium, som kåserande utgjutelser och kompletta bizarrerier. Han börjar med en inledning rörande turist och särskildt jernvägsförhållanden i Sverige och i andra länder, sådan att den i sanning ej skulle vanprydt ett blad hos Dickens eller någon annan utmärkt ironiker, och vi möta äfven i fortsättningen små praktstycken, dem hvilken författare som helst skulle kunna gratulera sig att ha skrifvit. Emellertid är framställningen stundom mycket besynnerlig; förf. hoprör, för att använda ett uttryck af Braun just i förf:s genre, tobak och surkål och ormar och stora maskar och kattfläsk, och man måste med ett ord högligen undra hvar förf. hade sina tankar, då han hopskref de och de sidorna (exempelvis sid. 50—57). För den stilistiska korrektheten tyckes förf. hysa ett suveränt förakt, men äfven de lindrigaste anspråk på sammanbang och begriplighet åsidosättas stundom. Allt detta oaktadt är dock, som antydt, förf:s bok verkligt underhållande och ingen lär gerna släppa den utan att ha läst den till slut. Då man är som mest tvehogse hvad meningen egentligen är med de blad man senast läst, kommer kanske en genretafla af första rangen, sådan som den öfver ett matrosherberge i Filadelfia, der en ålderstigen qvinsperson enväldigt regerar öfver de vilda sjögastarne och, med eller utan läderpiska, gör dem spaka som lam, sörjer för deras utstyrsel, ger dem pengar att gå på spektaklet och tillhåller dem att hjelpa henne med potatisskalning. Och hvem skulle väl kunna låta; bli att le åt en skildring, som den af den lille notarien, hvilken tänkte göra en sjöresa för sin helsas skull och låtit lura sig att taga hyra som matros samt på ett barbariskt sätt misshandlades af kamraterna, till dess förf. tog honom under sina vingars skugga. Han var alldeles odrägligt tacksam, säger den godhjertade berättaren, följde efter mig jemt och hade en talang att alltid vara i vägen; hade jag vetat förut hur besvärlig han var, så tror jag nästan att jag låtit honom sköta sig sjelf. Om nätterna när jag gick på däck, kom han och gjorde sällskap, och gjorde de dummaste frågor han kunde hitta på, som om de brukade taga ner stormasten när det blåste, och om det var bättre att ha vinden in om styrbord eller om babord, och dylikt. Och när jag gick till väders för något arbete, kom han krälandes efter i masterna som en liten gås och höll sig bredvid mig hela tiden och alltid der han var mest i vägen. Men jag hade ej hjerta att köra af honom, ty han var så ensam och de andra plågade honom jemnt. Fasligt enfaldig var han också, En gång frågade de honom om han sagt för kapten hvad kurs de hade styrt. Han sade nej, och då sade de åt honom att för all del skynda sig och säga åt kapten, att vi hade styrt nord till sydvest, litet ostligare hela tiden. Han gick — och fick en örfil för att ban var dum. Som prof pål förf:s framställningssätt i någon annan genre l tillåta vi oss anföra följande ganska täcka och graciösa episod: Det var en klar och stilla afton i Vestindien — en af dessa aftnar, som lemna efter sig i vår själ ett intryck af sinneslugn och frid, som mången gång dröjer qvar, sedan andra intryck af våldsammare natur blifvit längesedan utträngda — en af dessa aftnar, som endast följa på en tropisk dag — då hela naturen liksom hemtar sig efter de brinnande kyssarne af den, som för henne är sjelfva lifvet, som iklädt henne sin bruddrägt och som snart, ack! så snart, i det glödande öfvermåttet af sin kärlek, skall afkläda henne sin grönskande drägt, skall beröfva henne detta uttryck af oskuld, som gjorde henne så tjusande, för att lemna henne efter sina brinnande omfamningar — en vissnad, förtorkad bild af förgängelsen. Det var en af dessa aftnar, då naturen — liksom en ung, oskuldsfull flicka — ännu omedveten af det öde, som väntar henne, endast hvilar sig efter den kärlek, som berusat henne under dagen och i stilla lycksalighet begrundar sin sällhet, med visshet om att nästa morgon bringar hennes lycka tillbaka — en af dessa aftnar, då allting är så tyst, så stilla, då en känsla af oändlig frid tyckes mana oss att bortkasta all oro, all sorg och endast öfverlemna oss åt en stilla njutning. Solen var nyss nedgången och förgylde ännu i sista stunden den undra delen af några moln i horisonten, hvars toppar redan började antaga denna silfverglans, som endast tropikens måne kan sprida omkring sig. och millioner stjernor täflade med hvarandra uti att gifva oss en skymt af det eviga, oändliga ljuset deruppe. Jag satt vid stranden af hafvet och såg böljorna dansa mot stranden, och der, liksom i glädje öfver ankomsten, göra ett sista språng och sista gången kasta upp sina glänsande top pan att försilfras af månen — och sedan gå till vila. Jag satt der försjunken i en outsäglig lycksalighet — större än hvad endast naturens betraktande kunde ha ingifvit mig, ty jag hade vid min sida henne, som för mig är mer än lifvet. Jag var lycklig, mera lycklig än jag trodde kunna falla på en menniskas Jott. Mitt hjerta var fullt — det var så mycket, mycket, som jag skulle velat rea GÅR UR YT nt un 0 PR RA ND ge rt mr mm NA